PRINSESSAN OCH DRAKEN

PRINSESSAN OCH DRAKEN

Prinsessan väntar i drakens slott
på den ljuva befrielsens sötma,
men många år har nu redan gått

och prinsen tycks inte ha särskilt brått
och draken har börjat att tröttna.

Hon lyssnar efter en fåles gnägg
och väntar att ljudet av hovar
skall eka upp emot slottets vägg

där draken traskar med gikt och skägg
i gamla och invanda lovar.

Hon knäpper sorgsen sin harposträng
de sånger hon spelat till leda

och drömmer om att i silkessäng
få krypa ner med en vacker dräng
och glömma all gråt och sveda.

Hon ser åt väst och hon ser åt öst,
hon ser över berg och dalar.

Med kutig rygg och med slaka bröst
hon traskar runt på sin ålders höst
och huttrar i drakens salar.

Och draken ser man runt slottet gå
och sucka så tröstlöst och pinat.
Spruta eld kan han ej förmå,

hans klor är slöa, hans ragg är grå
och elakheten har sinat.

Snart ligger draken till hälften död
och rosslar och ligger om vatten.

Prinsessan är nu hans enda stöd,
hon hjälper draken i drakens nöd
och vakar långt in på natten.

Och när så draken är död och spak,
då stänger hon till varje lucka
och går sen in i sitt sovgemak

och lämnar världen så stel och rak,
en gammal och ensam nucka.

Men var är prinsen med svärd och mod?

Jo, han strunta i saga och sägen.

Han tog sig en piga så trind och god,

så slapp han att ödsla båd' svett och blod
på drakar som spärrar vägen.

Stefan Demert