ÄNGELBLUES
Veckor av vånda och dagar av stress,
och ångestbemängda sekunder.
Det är bara en fråga om timmar tills dess,
man obevekligen går under.
Man ljuger och säger: "Jo tack, jag mår bra.
Det finns ingen orsak
att klaga.
Allt flyter perfekt. Allting är som det ska."
Fast helst vill man
ta sig av daga.
Man står på perrongen och glor i betongen
med risig och nedisad håg.
Så kommer ens skramlande tåg,
och det var när jag klev på som jag såg:
Att då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
Hon sökte min blick. Hennes leende fick
på min själ en förunderlig
verkan.
Jag hörde en sång där jag höll i min stång:
jag tror tammefan det var
lärkan!
Det regnar och blåser och snöar och yr,
och jämt är det krig och elände.
Och samhället verkar ha gått över styr,
och världen tycks gå mot sin
ände.
Och drivorna växer - det flnns ingen plog.
Och livsväven spricker i
sömmen.
Man ljuger och säger: "AIlt ordnar sig nog."
Fast helst vill
man hoppa i Strömmen.
Man går där och vankar och bläddrar bland tankar
och mumlar om ruffel
och båg.
Så kommer ens skramlande tåg.
Och det var när jag klev på som jag såg:
Då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
En vinkning hon gav, när jag väl skulle av
och släppte min stång och min
krycka.
Puts väck var allt surt - och jag kände nå´t lurt:
jag tror tammefan det
var lycka!
Stefan Demert
