DE RÄTTMÄTIGA ÄGARNA

En kväll i det låga röda solljuset

som skapade långa skuggor

satt det tre harar
på ängen utanför köksfönstret
och åt smörblommor.

En av dem höll vakt.
Den stod upp och spejade
med vinklade långa öron
medan de andra åt.

Och då - liksom nu -

kunde jag känna avund
gentemot denna enkelhet
och självklara gemenskap.

Vad mer behövs
än en vacker sommarkväll,
stillhet, fågelsång runt om,

himlen över berget,
ett fält med smörblommor.  
Hararna bryr sig inte om huset med dess ägare.
Hararna har ängen
med alla gula goda blommor - och frihet.

Stefan Demert

DE SITTANDE

Här sitter vi. Djupt nersjunkna.

Med näsorna ovanför ytan.
Vi behöver inte röra oss:

I teven dansar man

runt julgranar och midsommarstänger

i vårt ställe.

Vi behöver inte tänka.

Vi får reda på vad vi ska tänka.
Det ser särskilt utvalda till.

Vi behöver bara välja åsikt.
Det får vi också hjälp med.
Det är bekvämt. Vi har det bra.

Tycka - får vi gärna göra

– och det tycker vi om.
Blir det för krångligt
kokar vi kaffe.
Vi dricker mycket Kaffe.

Ibland kan det vara svårt att välja
vilken kanal man vill titta på.

Då blir det en inre konflikt.

Då får man försöka ta ställning.

Man får se mycket.

Hur eländigt andra har det.

Och hur dom ställer till det.

Tänk att folk aldrig lär sig.

Titta! Nu ockuperar dom igen!

Är det inte rivningskåkar
så är det blåbärsris.

Nu är det visst nån jäkla väg
dom inte vill ska byggas.
Dom har satt sig mitt i
den tänkta vägens väg.

Kommunister och vegetarianer

är vad dom är!

Men snacka kan dom. Och gapa.

Rädda vattendragen! Ner med kärnkraften!

Vi kräver hit och vi kräver dit…!

Riva det som vi har byggt upp,
det är det dom vill.

Dom har väl aldrig gjort ett handtag.

Vad ska man ändra för
när allting är bra som det är.

Här sitter vi. Djupt nersjunkna.

Med näsorna ovanför ytan.

Bara nu ingen rör om

i baljan.

Stefan Demert

DE STORA HÄNDELSERNA

En stor händelse!

– ropar löpsedlarna.

Och folk springer bena av sig.

I flera dagar diskuterar man
den stora händelsen.

Vänder den upp och ner
och skakar ur alla bitar.
Påhejade av löpsedlarna.

Efter ett tag har händelsen krympt.
Den stora händelsen är nu mycket liten.

En liten spalt, några ord bara.

Snart är den försvunnen.
Som om den aldrig hänt.

Och ändå var den så stor.

Ändå fick den så många röster att ropa.

Men det finns händelser på lager.
För alla dem för vilka livet självt
inte är någon händelse alls.

Bara en vana.

En följd av dagar. En räcka av veckor.

Ett band av månader.

En uppförsbacke av år.

Där allt som händer, händer andra.

Stefan Demert

DE TRIVIALA UNDREN

För att ett ögonblick utestänga ljudet
av de hammarslag som driver spikar in
i ständigt nya händer, fötter, kors – så läser jag:

 ”På nässlans blad lever påfågelögats larver.”

 (bevakade av den hungriga snytbaggen,
  som söker minsta tillfälle

  att föra in sticksnabeln i larvens mjukaste delar
  och suga livet ur den ludna bladtuggaren)

”Med en krokformad bildning på bakdelsspetsen
 tar larven tag och blir hängande."

För att förpuppas.
Puppan darrar i blåsten som ett litet löv.

Tio dagar senare: Fjäril. Undret igen.

Men det är ju bara de gamla vanliga undren som sker.

Till leda har vi sett dem.

Orden häpen, överraskad, förvånad
är numera strukna ur språket.

Låt dårarna tala i tungor

och de sjuka kasta sina kryckor;
det är bara de gamla vanliga undren.

Alla samhällen måste ha sina heliga
svettedukar och stigmatiseringar.

Och varför förundras över sinnrikheten

i en enda fjäder ur labbens vinge

– och vad stigmatiseringar beträffar
så ser vi ju varje dag blodblommor slå ut
omkring oss på människornas kroppar.

Låt påfågelögat breda ut sina fuktiga segel
att torka i vind och sol.

Låt den flyga några dagar.

Den hamnar ändå till slut i samlingen.
Namnad och numrad. Genomstungen och fastnålad.

Som alla andra änglar.

I mörkret står en nässla. På dess blad krälar larver.

Stjärnan vandrar över björken i vars lövskuggor
puppor gungar med änglar färdiga att födas.

Vem kan väl tro att fjärilarna i museets montrar
någon gång ska vakna och fladdra
genom strimmorna från fönstren.

Nya änglar föds.

Medan händer med van hand driver spikar in i nya händer.

Hammarens slagyta blöder.

Sättaren trevar i dunklet efter en rubrik.

Den slingrar sig i hans hand som en svart mamba.

I skuggan står en nässla över vars blad 

påfågelögats larver kryper som blinda fingrar.        

Och en bit därifrån segar sig vinbärssnäckan över vägen.

Den startade i morse vid dikeskanten. Och är snart framme.

Det lyser i skalet.
Själen är hemma ikväll.

Stefan Demert

DEBATTER

Jag tittar gärna
på finskspråkiga debattprogram.

Jag fattar inte ett smack av vad de säger.

Och det är skönt.

Jag konstaterar bara

att språket låter som ett språk
och att de verkar vara hyggliga människor.

Svenska debattprogram ser jag aldrig på.
Jag hör alltför väl vad de säger.

Stefan Demert