DE TRIVIALA UNDREN

För att ett ögonblick utestänga ljudet
av de hammarslag som driver spikar in
i ständigt nya händer, fötter, kors – så läser jag:

 ”På nässlans blad lever påfågelögats larver.”

 (bevakade av den hungriga snytbaggen,
  som söker minsta tillfälle

  att föra in sticksnabeln i larvens mjukaste delar
  och suga livet ur den ludna bladtuggaren)

”Med en krokformad bildning på bakdelsspetsen
 tar larven tag och blir hängande."

För att förpuppas.
Puppan darrar i blåsten som ett litet löv.

Tio dagar senare: Fjäril. Undret igen.

Men det är ju bara de gamla vanliga undren som sker.

Till leda har vi sett dem.

Orden häpen, överraskad, förvånad
är numera strukna ur språket.

Låt dårarna tala i tungor

och de sjuka kasta sina kryckor;
det är bara de gamla vanliga undren.

Alla samhällen måste ha sina heliga
svettedukar och stigmatiseringar.

Och varför förundras över sinnrikheten

i en enda fjäder ur labbens vinge

– och vad stigmatiseringar beträffar
så ser vi ju varje dag blodblommor slå ut
omkring oss på människornas kroppar.

Låt påfågelögat breda ut sina fuktiga segel
att torka i vind och sol.

Låt den flyga några dagar.

Den hamnar ändå till slut i samlingen.
Namnad och numrad. Genomstungen och fastnålad.

Som alla andra änglar.

I mörkret står en nässla. På dess blad krälar larver.

Stjärnan vandrar över björken i vars lövskuggor
puppor gungar med änglar färdiga att födas.

Vem kan väl tro att fjärilarna i museets montrar
någon gång ska vakna och fladdra
genom strimmorna från fönstren.

Nya änglar föds.

Medan händer med van hand driver spikar in i nya händer.

Hammarens slagyta blöder.

Sättaren trevar i dunklet efter en rubrik.

Den slingrar sig i hans hand som en svart mamba.

I skuggan står en nässla över vars blad 

påfågelögats larver kryper som blinda fingrar.        

Och en bit därifrån segar sig vinbärssnäckan över vägen.

Den startade i morse vid dikeskanten. Och är snart framme.

Det lyser i skalet.
Själen är hemma ikväll.

Stefan Demert