DAGS

DAGS

När Den Ende släpar ut trålen
och lastar sin båt vet man
att det är dags.

Nu ska allt in.

I en handled bultar en puls
allt långsammare.

Båten släpar trålen
och stjärnor, solar, planeter börjar fylla den.

Om någon kunde höra:

om sjöstjärnan, gulärlan, nyckelpigan
eller människan kunde höra

skulle det vara som att

långt långt borta

höra en dörr öppnas
ur vilken en vit tystnad tränger.

Mot den vita dörren släpar båten
hela svarta kosmos.

Världen vänder sig som ett blad i vinden
och visar sin andra sida. 

Den osedda.

Stefan Demert

DANSAREN

DANSAREN

Född ur spiralen

är jag spiralens danare

så som jag en gång dansade i skymningen
så dansar jag nu i gryningen

och så som jag nu dansar i gryningen
ska ni åter en gång i skymningen

få se mig dansa

mina fötter har ingen annan längtan än dansen
jag svänger min mörka fot snurrande på den ljusa
jag höjer min vita fot roterande på den svarta

Jag dansar till min egen sång
jag växer ur min egen trumma
och allt sugs in i dansen och slungas ut igen

jag klär det stora trädet med snurra efter snurra

jag är cyklonen i det minsta

och tromben i det omätbara rummet

jag dansar vattnet jorden luften elden skuggan ljuset
jag dansar avskedet och mötet
jag är i dansens mitt, i piruetten

jag är i cirkeln ringen utanför
jag fattar allas händer och för dem in i dansen
och utanför min krets finns ingen

och allt är dans, oändlig dans
och allting följer dansens lag

de delar av mig själv som fruktar dansen
får långsamt lära sig att älska den

och glömma bort sin rädsla
att förlora sig själv, sitt skal sitt värn

och endast bli i rörelse med allt
jag är den dansande magneten

och fågelflocken dansande kring trädet

se bonden dansar på sin äng

och ängen dansar runt sin bonde
så dansa med mig i de tusen

sinom tusen slöjornas förföriska balett
där slöja efter slöja svävar bort

i den stora demaskeringen inför dig själv

och den som dig har skapat och frukta inte fallet

när golvet störtar samman under foten

jag dansar utan golv men har en gren åt alla

låt oss i dansen sammansmälta mitt i virveln

låt oss tillsammans enade i virveln
skapa dansen

Stefan Demert

DE BESUTTNA

DE BESUTTNA

 

Han berättade hur de besuttna

- i vars krets han var född - endast talade om pengar
och hur man skulle behålla dem.

Om ägor och hur man bäst skulle skydda dem. Med taggtråd?
Nej, med murar i vars krön ty även murar har sin övre gräns -
i vars krön glassplitter skulle muras in.
Så att händer skulle slitsas och sargas vid inkräktarförsök.

Han berättade hur de endast talade om hotet utifrån, från de fattiga,
den gråa massa som levde vid bergets fot;
man talade om deras okunskap, för att lyfta fram sin egen utbildning. 
Man talade om deras stank, om deras smuts för att lyfta fram
sin egen polityr - den som endast pengar kan frambringa.

Man talade om deras synd för att dölja sina egna lustar och begär.

Vid rödvinet, portvinet, konjaken talades det inte om annat än detta.

Naturligtvis ägde man vapen. Om någon skulle komma på
att göra dumheter, vilket inte vore konstigt med tanke på
det dåliga brännvin som pöbeln drack.

Okunniga, låga och hämndlystna var dessa analfabeter,
som inte gjorde annat än ynglade av sig.

Opålitliga, nyckfulla och lättledda – av alla dessa proletärförfattare.

I de besuttnas kretsar ska det alltid talas så.

Och i de utsugnas ska man alltid bida
signalen till stormning.

Stefan Demert

DE LEENDE MÄNNEN

DE LEENDE MÄNNEN

Se de leende männen
som trycker varandras händer

och stadigt ser in i kameraobjektiven
efter ett "givande samtal"

"en lyckad fusion"

”ett nödvändigt samgående"

Se deras vita skjortor
och oklanderliga kostymer
Se deras slipsar

ja se deras slipsar
Oftast med snedknut
Deras slipsnålar
vassa som deras ögon.

De avgör våra öden.

Stefan Demert

DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

Här står jag.

Jag är en sinnrik konstruktion

en som sådan inte märkvärdigare än babianen, termiten eller tallen.

En dag gick ett mycket litet djur på mitt vita papper,
tripptrampade på det oskrivna.

Ett mycket litet djur. Troligen svart.
En glansdager på det som måste varit en av täckvingarna
var liten som en knappnålsspets. Men syntes.

Verkade ha bråttom. Men tvärstannade plötsligt
och gick tillbaka tre centimeter, för att åter stanna
och vika av i en ny riktning. Men vem färdas rakt?

Särskilt inte på vita vidder.

Djuret gick länge villrådigt och oroligt fram och tillbaka
längs papperets kant tills det kom på, som en sista utväg,
att det kunde flyga.

Var vid försvinnandet iklädd världens minsta reflex.

Där det hade gått framträdde ord,

och efter att ha rådfrågat babianen, termiten och tallen

fogade jag samman orden till meningar

om ett mycket litet djur, som bars bort av vinden utan ett ord.

Vinden.

Den namnlösa, ljudlösa, osynliga. Asplöven rör sig: vinden passerar.

Det tjuter i en springa: vinden passerar ljudlöst.

Det är materien i vindens väg som frambringar ljudet.

Luftströmmen runt och genom föremålen är osynlig,

men synlig dess verkan:

Båtar lyfts upp på kajerna. Granar knäcks. Tak flaxar bort.

Vi sitter i vindens väg.

Den pressar ljud och tankar ur oss och återvänder
när den mojnat och leker runt med löv och papper.

Mjuk och följsam. Den känner sin styrka:

Håller vi oss inte lugna blåser den oss bort över träden.

Så här står vi nu:

jag och babianen, termiten och tallen.

Notera våra sinnrika konstruktioner.

Se våra glansdagrar!

Hör tonerna som pressas ur oss!

Lyssna till vår sång om ett mycket litet djur som en gång
gick på ett vitt papper under loppet av trettiofem sekunder
under den månad som benämns juni,

det år, som enligt en viss tidräkning kallas 1979.

Lyssna, medan taken flaxar och båtarna
stiger mot skyn.

Stefan Demert