SVINAHERDEN

SVINAHERDEN

Jag är en svinaherde, jag vallar mina svin,
fem svin igenom världen vallar jag.

Och det är ömsom galla och det är ömsom vin:
och det är ömsom natt och ömsom dag.

                   

Jag lämnades på trappen, jag är ett hittebarn,
en bortbyting av ädelt kungablod.

Sen dess har jag slitit vid hjul, galär och kvarn
och dragit båtar uppför tidens flod.

Sen dess så har jag vandrat inunder mörka träd

- där stigen sällan flödade av ljus -

och sått på hälleberget och skördat bitter säd
och jagats bort från åkerjord och hus.

Sen dess så har jag färdats i öken och på älv
och ropat ut min glädje och min sorg;

och varit den som pryglade - och blivit pryglad själv,
och levt i fattigtorp och kungaborg.

Mitt öde var att vandra bland lejon och bland lamm,
att alltid känna stigen under skon,

att lämna bakom liv på liv längs vägen jag drar fram

- som övergivna gryt och fågelbon.

0ch svinen som jag vaktar ser aldrig upp mot skyn;
de nosar, lyssnar, letar efter rov,

de slickar och de mumsar och de vältrar sig i dyn
och tillfredsställer sinnenas behov.

Och vintern övergår i vår, och sommaren blir höst;
det blåser gula löv kring rot och strå.

Jag har en kungakrona tatuerad på mitt bröst
som visar vilken riktning jag ska gå.

Allt under månens skära  och solens medaljong

Jag leder sakta mina svin till slakt;

och när jag blivit fri från dem då är jag fri från tvång
och kan bege mig av från denna trakt.

Igenom dimman skymtar en ensam höks kontur,
dess gälla höksång handlar om all tid,

om jägaren och offret som trängs i samma bur

– och sången fyller landskapet med frid.

Jag är en svinaherde, men av konungslig sort;
framför mig lufsar mina grisar fem.

Men fast jag ständigt vandrar på vägar som bär bort,
så är jag ändå alltid på väg hem.

Stefan Demert

SÅ BLEV ALLTING TILL

SÅ BLEV ALLTING TILL

Döden sprang på stybb av stål
i sko med slipad brodd.

Livet låg med öppet hål,
väntande på sådd.

Döden sprang med stora kliv

– stannade. Stod still.

Lade sig till ro med Liv.

Så blev allting till.

Stefan Demert

SÄLARNAS AFTON

SÄLARNAS AFTON

Tom ligger klippa och kobbe.

En trut flyger ensam förbi.

Och stilla och blankt ligger havet
när det sista av dagsljuset flyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Det växer en tystnad bland skären.
Det stiger en tomhet mot skyn.

Vad är det som väntar oss alla
långt utanför märke och fyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Jag kan höra hur människor talar

i städerna långt inåt land,
hur meningar växer som tuggor,
hur orddammpartiklarna yr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Stefan Demert

SÄSONGENS SISTA MATCH

SÄSONGENS SISTA MATCH

Gula lönnar runt grusplanen och frost i gräset bredvid.

Det var säsongens sista match
Det stod 0-0. Det var en minut kvar att spela.

Jag kom helt ensam mot motståndarnas målvakt.
"Ska jag lägga bollen till vänster eller till höger om honom"
tänkte jag en sekund - och sköt mitt på honom.

Mina lagkamrater tog sig för huvudet och jag hörde någon av dem skrika:

”Neeeeeeeeej!”    -   domaren blåste av matchen.

Hela dagen såg jag motståndarnas målvakt bli träffad av bollen.

En pseudohändelse i korporationsseriens lägsta division. Javisst.

Men just när bollen lämnade min fot var den universums medelpunkt,

och jag kan - när jag vill, tyvärr - se deras målvakt med bollen i nyporna
och häpenheten i hans ögon. Deras långa räkel till målvakt.

  Han står där och bevakar näthinnan.

  Stefan Demert

SÖKAREN OCH EXPERTEN

SÖKAREN OCH EXPERTEN

Om en sökare tänder ett ljus

är experten genast där och blåser ut det med en svart luftstråle

och vi får åter börja treva oss fram i husets alla rum, i halvdunklet,
bland rokoko-möbler och spinnrockar, kopparkärl och kaffebryggare,
badrumsvågar och vargskinnspälsar, IKEA-kataloger och videobandspelare,
ketchupflaskor och barbiedockor, kvällstidningar och gymnastikskor;
allt det kända och etablerade, det vi har associationsbanor till,
det vi kan härleda och avslöja, förklara - och därmed acceptera.

Om huset med de många tingen plötsligt fattade eld

och brann ner till grunden, hur skulle människan reagera?

Skulle hon sträva efter att bygga samma hus igen
och fylla det med samma innehåll?

Eller skulle hon förstå att orsaken till branden

var husets innehåll, och att hon mycket varsamt och insiktsfullt
måste fylla det igen med tankar och ting som är eldfasta.

Skulle hon förstå - att hon för egna syften
inte kan omskapa det skapade?

Experten leker med livets kedjor, med de många färggranna kulorna på,

staplar klossar i sin barnhage;

han diar kunskapen om tingens yttre natur,

och ur hans öron, näsa och mun
tränger hjärnan ut som en grå, pösande deg,

medan hans hjärta, långt där inne nånstans torkar och hårdnar
som ett litet nypon, obelyst och bortglömt.

Stefan Demert