FÄRDEN

Vår resa går

igenom djup och ljus
och ytorna och planen där emellan.

Den går mot bottnarna och himlavalven;

mot bottnarna

där själens mörker ruvar;
mot himlavalven,

vars ljus i styrka ökar

av insiktsgåvorna
hämtade ur bottenmörkret.

Murar faller och gränser överskrids,
och stigar, dolda under skuggor, hittas,

och källor, vaktade av månen, återfinns.

Vi färdas över alla vidder.

Vi känner kölden och vi känner värmen.
Vi skiljer inte bottnarna från valven.
Vi lodar djupet och vi mäter höjden.

Vi spränger ytan, solar oss i ljuset,
och dyker sedan för att pejla mörkret.

Allt djupare, allt högre går den färden,
allt längre in i alltings stora hjärta.

Så går vår färd
som hallon, tistel, ormvråk,
varg och människa

– tills alla former upplösts
och vi har blivit

färden.

Stefan Demert

FÖR DET MESTA

Vi hade

en ko
ett får
en häst
en gris.

Kon gick i sin.
Fåret tappade ullen.

Frun dog
när hästen rymde.

Jag gifte mig
med grisen.

Vi fick ett långt liv tillsammans.
Enda problemet var väl jularna.

Om jag skulle slå ihjäl henne eller inte.

Men för det mesta gjorde jag inte det.

Stefan Demert

FÖRBUNDET

Jag är Gud.

Jag slöt en gång ett förbund med dig. Människa.

Du blev mina ögon. Mina öron. Mina händer.
Min sång. Mina tårar. Mina steg på Jorden.

Så länge du var ett barn vilade allt ansvar på mig.

Men när du blev så vuxen att du började handla

mot ditt eget bättre vetande,
gled ansvaret över i dina egna händer.

Jag är fortfarande med dig,
som havet är med sina vågor.

Men jag är ingen domare.

De t är en uråldrig lögn.

De domar som avkunnas är era egna.

De straff som utmäts följer människans lagar.

Inte mina.
Mitt rike får inte plats mellan pärmar

i lagböcker och heliga skrifter.

Det återstår för er att upptäcka vårt förbund.
Att upptäcka att jag vilar i er alla.

Såväl i asketen som i drinkaren.

I munken och i mördaren.

I drottningen och skökan.

Jag låter min kärlek väva mönster
och fläta ihop sammanhang
som ni ännu inte förstår.

Allt är ett spel.

När ni förnimmer min röst
avslöjas spelet inför era ögon. 
Det fördolda tar gestalt.
Den sovande människan får liv,

och jag vaknar i människan.

Varken ni eller jag kan förhindra 
detta kommande möte.

Ingenting kan hindra Livet 
att upptäcka och återupptäcka

rörelsen Människa och stillheten Gud.

Allt kan nedbrytas, utom vårt förbund.
Byggnadsverk rasar. Vägar växer igen.
Städer spricker. Strå gulnar.

Det är tidens verk.

Vårt förbund är utan tid.

Tiden är bara en förbiilande skugga
som bestryker vårt hus och är borta.
Och huset är bara ett av bladen
på det stora trädet.

Stefan Demert