FÖRBUNDET

Jag är Gud.

Jag slöt en gång ett förbund med dig. Människa.

Du blev mina ögon. Mina öron. Mina händer.
Min sång. Mina tårar. Mina steg på Jorden.

Så länge du var ett barn vilade allt ansvar på mig.

Men när du blev så vuxen att du började handla

mot ditt eget bättre vetande,
gled ansvaret över i dina egna händer.

Jag är fortfarande med dig,
som havet är med sina vågor.

Men jag är ingen domare.

De t är en uråldrig lögn.

De domar som avkunnas är era egna.

De straff som utmäts följer människans lagar.

Inte mina.
Mitt rike får inte plats mellan pärmar

i lagböcker och heliga skrifter.

Det återstår för er att upptäcka vårt förbund.
Att upptäcka att jag vilar i er alla.

Såväl i asketen som i drinkaren.

I munken och i mördaren.

I drottningen och skökan.

Jag låter min kärlek väva mönster
och fläta ihop sammanhang
som ni ännu inte förstår.

Allt är ett spel.

När ni förnimmer min röst
avslöjas spelet inför era ögon. 
Det fördolda tar gestalt.
Den sovande människan får liv,

och jag vaknar i människan.

Varken ni eller jag kan förhindra 
detta kommande möte.

Ingenting kan hindra Livet 
att upptäcka och återupptäcka

rörelsen Människa och stillheten Gud.

Allt kan nedbrytas, utom vårt förbund.
Byggnadsverk rasar. Vägar växer igen.
Städer spricker. Strå gulnar.

Det är tidens verk.

Vårt förbund är utan tid.

Tiden är bara en förbiilande skugga
som bestryker vårt hus och är borta.
Och huset är bara ett av bladen
på det stora trädet.

Stefan Demert