NAPOLEON

NAPOLEON

Innan mitt namn förvandlades till konjak 

− flyktig som andedräkten och dimman över slagfältet −
var jag "signor de la guerre", krigsfursten.

Min ärelystnad hade ingen annan grund än föraktet.

Mitt förakt hade ingen annan grund än sorgen.

Min sorg hade ingen annan grund

än övertygelsen

att allt var ett spel
längs fåfänglighetens väg.

Jag tyckte jag såg trådarna

som var fästade vid oss alla.

Hur någon drog.

Därför höll jag ibland högra handen innanför rocken
för att känna om jag ännu levde.

Ännu efter min död är jag i era tankar stående

alltid lika uppriktig med handen på hjärtat.

Historikerna ställer upp tennsoldater

och rekapitulerar mina fälttåg, 

diskuterar min list och mina metoder.

Utan att förstå att jag aldrig vann

att jag aldrig förlorade.

Att jag endast gjorde en resa

i en kropp som just då av omgivningen benämndes 

Napoleon Bonaparte.

NATTRÄD

NATTRÄD

De slår sig ner på grenarna.
Inordnar sig i rangordningen.
Rättar till vingarna.

Stillnar en efter en.

När de funnit ro

lyfter plötsligt några av dem

och intar nya platser.

Det drar en vågrörelse

genom nackar och näbbar.

Ben flyttas i sidled på grenen.

I nästa ögonblick lyfter alla. Skränande.

Virvlar runt som sotflagor,

yr ur den lövlösa, svartspretande novemberkronan.

Jagar varandra ett varv över parken

och landar i trädet intill.

Begynner samma letande,

med oron ännu dallrande i flocken,

som hukar småsvärande och muttrande.

Himlen mörknar. Träden svartnar.

Flocken sugs in

som tusch i kvistarna.

Stillheten går orörlig genom kronan.

Kajorna har funnit sitt träd för natten.

Norra halvklotet sluter ögat.

NATTVANDRINGEN

NATTVANDRINGEN

När vi kom fram till mötesplatsen var det redan mörkt. 

De små mötte oss med lyktor i skogsbrynet.

De skulle föra oss den sista biten.

De hälsade på ett språk som vi inte förstod
och fattade våra händer och drog oss in under träden.
Så började vi gå.

De svängande lyktornas sken träffade stammar och grenar,

kilade över blad och böjde av mot stenar och knotiga rötter.

Vi gick på detta sätt i säkert fyra timmar.

Hela tiden höll de oss i händerna.

Nymånen blänkte till då och då mellan grantopparna.

Det blev allt tätare mellan träden. Skogen svartnade.
Nymåne och stjärnor doldes av moln.

När vi började närma oss, viskade de små
allt ivrigare till varandra.
De släckte sina lyktor och lotsade oss
mycket försiktigt fram genom det nu ogenomträngliga mörkret.
Vi kunde dock ana att vi befann oss i en glänta i skogen.
Vi vadade genom gräs och kände doften av blommor.
De små förde oss framåt mot något som befann sig i gräset.

De lät förstå att vi skulle göra halt,
och vi hade knappt stannat upp
förrän de släppte våra händer och försvann,
snabbt som bortblåsande löv.

Vi var nu ensamma i mörkret på ängen med skogen svart omkring.
Vi var framme.

Var? Det såg vi inte. Vi var tvungna att invänta ljuset.

När det äntligen så sakta ljusnade kunde vi börja ana
var vi befann oss - och när dagen blev som ljusast förstod vi.
Det var som vi hade trott, och därför blev det ingen överraskning. Endast ett konstaterande.
Att så var det alltså. Vi hade vetat det hela tiden.

Långsamt gick det upp för oss
att just denna vetskap var den verkliga sensationen.

Vad väntade oss i gräset? 

Gå dit och se.

NATURVÄSEN

NATURVÄSEN

I linneans klocka bor en fe

Ibland ser man henne glida nedför stängeln.

Hon slår ofta följe med myggsvärmarna för att se månen flyta på tjärnen.

Hon lever av den dagg som samlas på nedfallna fjolårsbarr.

Den har den rätta smaken av skog.

På lindens minsta löv lever en gnom.

Känner du dig iakttagen är det han.

Han har uppsikt över sju tunnland.

Hans syster räknar varje morgon spindelvävarna.

De rapporterar allt de ser

till devan över berg och dal.

En annan gnom bor

i fölungens ögonvrå.

I en öde skogsgård bor en vätte i vedboden.

Ibland plockar han in rödklöver 

och sätter den i en liten brun flaska som det varit sololja i.

Han ställer dörren på glänt
så att kvällssolens strålar träffar flaskan med buketten.

Han är över åtta hundra år gammal och har lärt sig

vad som är värt att glädjas åt.

NEGERN

NEGERN

Ibland hände det sig

att Negern kom cyklande förbi
småkillarna på Hägerstensåsen.

Han hade toppluva

och var så där riktigt blåsvart.

Vi stod med hakorna i gruset.

Men han log vänligt åt vår förvåning,
säkert luttrad sen flera år.

Efteråt kunde vi säga

till den som inte var med:
"Vi såg Negern i dag."

Det kändes märkvärdigt på något vis.

Det var på fyrtiotalet,
och då visste vi inte

att många av våra kommande idoler
skulle vara negrer.

Att det skulle bli en lång lista av musiker, artister, politiker, skådespelare och idrottsmän
− färgade män och kvinnor
utan vilka våra liv hade blivit oerhört mycket fattigare.

Det känns också märkvärdigt.

NOBELMIDDAGEN

NOBELMIDDAGEN

De sitter och äter.
Äter. Och sitter.

Och tänker på hållningen.

Alla som skulle vilja släppa sig.

Kan det inte komma in en ceremonimästare

som stöter med staven i golvet

och ropar: Stå upp!

Nu får alla lätta på trycket.
Konungen först!

Och han lägger ifrån sig servetten,
ställer sig bakom och tar tag i stolsryggen, 

knäar lätt, och drar av en riktig jävla brakare.

Vilket fniss det skulle bli.

Och Silvia skulle le

Och säga: Men Calle då!                                                       
Sen är det alla andras tur.   

Det skulle kunna läggas innan glassen.

NORNAN

NORNAN

Nornan tvinnar vävens garn 

ur var grynings dimma.

Världen är ett gammalt barn,
nyfött varje timma.

Nyfött varje ny sekund.
Varje ögonblick och stund
rämnar väven och blir damm
samtidigt som den vävs fram.

Tidens skepp når aldrig hamn.
Havet flyr från stäven.

Nornan döljer alla namn
i den stora väven.

NOSTRADAMUS (light)

NOSTRADAUMUS (light)

Jag såg hur solen mattades
och dämpade sitt sken

Jag såg hur allting fattades.
Det växte bara sten.

Jag såg hur molnen tjocknade.
Av hopp fanns ingenting.

Jag såg hur ögon slocknade
och dog all världen kring

Jag såg hur allting stannade
och slutade att gå.

En uppskrämd röst förbannade
att allting gått i stå.

Jag såg en mun som mumlade
i outsäglig sorg.

Jag såg en hand som fumlade
med tomhet i en korg.

Jag läste vad som stundade

i mögelsvamp och rost.

Jag såg hur Jorden blundade
och fick en hud av frost.

Men när det syntes slut med oss
och endast mörker fanns,

så anades ett dämpat bloss

långt borta någonstans.

Och mitt i det förvittrade
som blivit grus och flarn

och mitt i allt det splittrade

− där låg ett litet barn,

som trots dess sömn och nakenhet
med lugn såg tiden an,

ett andetag från vakenhet

− den nya människan

NU MÖRKNAR DET ALLT TIDIGARE

NU MÖRKNAR DET ALLT TIDIGARE

Augustikvällens himmel liknar en astronomisk plansch.

Satelliterna spinner in jorden
i en kokong av osynliga trådar:

vilken bisarr fjäril kommer att spräcka dess skal
för att låta sig skärskådas av solen

och den tystlåtna månen?

Sista sommaräpplet ruttnar på grenen, uppvaktat av praktfulla getingar.

De återstående semestertimmarna rinner ut i sanden.

Som sniglar kryper husvagnarna mot städerna ­
lastade med gråa och gula dagar.

Produktionsåret väntar.

Fabriksväggarnas tegelstenar
makar sig tätare samman.

Gaffeltruckarna räcker ut sina kluvna tungor.

Efter frihetens tid på grenarna

följer insyltningens och förvaringens.
Kolvar, kugghjul och hävstänger återupptar sina monotona rörelser.

Med stela nackar
ser vi in i vintergatorna,
hisnande över avstånden.

Vi är duperade
av de dikterade avståndslagarna!

Det är inte längre mellan stjärnbilderna
än mellan dig och mig!

Vi kan själva påverka avstånden,
öka eller minska dem;

de finns inte.

Svalorna gör några slutvarv innan resan
för att se att allt är avstängt,

att inga värmekällor står på.

Och vi vänder våra ögon från vintergatorna
och riktar dem mot vardagens kosmos,
fyllt av påverkbara avstånd.

                                                                                                    

                                                                                                    

NU VILL JAG HÖRA LÖVSÅNG

NU VILL JAG HÖRA LOVSÅNG

Nu är jag trött på räta vinklar betong och asfalt cement och stål och platta ytor hårda trappor

nu längtar foten mossa 

handen bark, kinden vind,

ögat jord och rötter

nu vill jag sniffa sol
som silats genom hängen och höra tystnad sippra igenom små små ljud.

Nu är jag trött på räta röster
vinklade och vassa rakbladsord
och dogmer av cement
asfalttankar och betongförbud
lagtavlor av lögn

Nu vill jag höra lövsång
och musens prassel

under fjolårslöven
nötskrikans svordomar
korpens tal från vindpulpeten
och se hur sädesärlan niger djupt

och knixar till med stjärten

betraktar mig med svarta ögon som sett Afrika

och själv ska jag störa så lite som möjligt

bara mumla och viska och lyssna

och raspa med min enda klo

mot pappersbladet

NUET

NUET

Det låter så enkelt.                                                                

Så många säger det:

”Man ska leva i nuet.”

Men hittills vet jag bara en

som verkligen gör det.

Stenbocken i Pyrenéerna.

På de ytterst små avsatserna
måste den vara mitt i steget.
inte i steget före.

inte i steget efter.

Bara just i steget.

Annars störtar den handlöst
nedför klippan.