PROVRÄKNINGEN

PROVRÄKNINGEN

Jag minns den mycket tydligt:
måsen utanför fönstret för 25 år sedan.

Skrivning. Provräkning – dessa eviga provräkningar.  Tystnad och äpplen på bänken.

Ångesten. Brottningen med de fientliga siffrorna.
Tecknens hånflabb, ekvationernas labyrinter, och:
"A, B och C ska gräva ett dike… "

Landet måste vara söndergrävt vid det här laget.
Prestationsskräcken. Betygspiskan.                                   
Jämförelsen – och underlägsenhetskänslan
gentemot dem som alltid var klara med räkningen
en och en halv timme före alla andra.

3 tal av 8 måste vara rätt!
3 tal av 8 måste vara rätt!
Tre hela tal!

Då kom måsen svepande utanför.
Jag föll genast för den banala frihetssymbolen:
fågel mot blå rymd.

Allting avstannade; siffrorna sprang in
i sina råtthål; skrivsalen försvann –  jag och måsen var inte där.

Det brutala uppvaknandet:
”En kvart kvar av skrivningen!”  
Den hysteriska paniken, det vanmäktiga försöket att nu räkna alla tal på en kvart
 – eller åtminstone tre av dem.

Vi var bara fyra kvar i salen, svettiga
i handflatorna. Måsfolk.

Stående bredvid mig på bänken,
ned knyckiga huvudrörelser, betraktade måsen roat
min slutsummering
och klev sen fram och signerade skrivningen där det skulle stå: namn och klass.

Efteråt utanför salen kamraternas jämförelser:
”Vad fick du tvåan till?”
(”Herregud! Har dom räknat tvåan!”)
 –  och hela tiden måsen utanför fönstret.
Min räddare när jag ingenting begriper.