BREVEN PÅ TITANIC

  

 I Titanics postrum följde 

300 000 brev med ner i djupet.

Personalen i postrummet försökte
i det längsta att rädda postsäckarna.

Nu är de själva, avsändarna och mottagarna
borta sedan länge.

Bläcket har blivit hav.

Breven har lösts upp.

Och förblir obesvarade.

Det är bara vi som vet
att de var på väg,

och fast vi inte var födda då
och inte kände någon

kan vi ändå undra

vad som stod i
om så bara ett enda
av de många breven.

Denna i övrigt så klara natt.

Stefan Demert

BUNGYJUMP

Föreställning pågår.

Du balanserar - mitt i tidsflödet­ som lindansaren.

På en fot, med en fot bakåt och armarna utåt. Darrande.

Just så - mitt i nuet.

Det är livets första dag. Och den sista.

Ögonblicket härskar. Ögonblicket är drottningen över all tid.

Inte ett steg för mycket. Inte ett för lite.
Inte se åt sidorna. Inte tveka. Inte tvivla.
Förmågan är konungen. Längtan heter linan.

Den har sina fästen dolda.

Denna utsatthet är allas. Högt ovanför de uppåtvända ansiktena.

Förväntningarna. Kraven. Och kupolen ovanför:
begränsningen mellan sågspånsdoft och himmel.

Att våga.

Att våga trotsa tyngd och lagar.

Spindeln ska göra ett nytt nät:

Den fäster trådens ände vid ett granbarr,
låter linan löpa ut ur bakkroppen, faller fritt
- ett bungyjump - och låter vinden föra sig
till vilken gren som helst.

Första tråden är på plats.

Den faller vidare i vindens gunga mot nästa fäste.

Ur dess fria fall föds sedan väven.

Vilket mod!

Och vilken väv som föds
ur detta mod!

Stefan Demert

BÖDLAR

Tro inte att bödlar är stenar.

Tro inte att deras nattsömn är god.

De vrider sig i sängen; bilder kommer flytande.
Ansikten. Röster. Åtbörder. Böner. Tårar. Blod.

Ljud från redskap.

Användbara av bödlar och uthålliga torterare.

Tro inte att allt de utfört upphör att förfölja dem.

En människa kan ljuga för sig själv,
hon kan hitta på vad som helst för att inför sig själv
motivera och bejaka de handlingar hon utfört.

Men hur hon än vrider och vänder sig blir hon alltid
- när hon inte orkar fly längre, ifattsprungen av sitt samvete.

Samvetets röst kommer att gång på gång slå sönder de lögner
och den tystnad hon skapat som skydd kring sig själv.

Och inuti henne.

De tommaste ord som finns och de kanske mest använda
i bödelns värld är: "Jag visste inte, jag lydde bara order."

Det är en tunn sköld, född ur rädslan för vedergällning,
för att få stå till svars. Ett sätt att försöka beveka.

Som när ett litet barn, gråtande säger:

"Det var inte mitt fel!” - och pekar på andra.

Bödeln är ingen sten.

Men hans huvudkudde är fylld av stenar.

Samvetets dyrbara gåvor.

Den som avsvär sig
eventuella likheter
med dessa bödlar
är en människa
utan självinsikt.

Stefan Demert

BÖNSYRSANS DAGAR

Bönsyrsans lördag

är som bönsyrsans måndag.

Tisdagen är som söndagen.

Onsdag torsdag fredag
är svåra att åtskilja.

Det finns inga olika dagar.

bara dag och natt
och att vara,

som allt annat på Jorden,

en överlevnadsform
i försvinnande.

Stefan Demert

BÖRDOR

När jag hängande
på fars rygg
sovande bars hem
från spårvagnen

visste jag ännu inte
att det fanns olika bördor.

Mycket tunga.

Och lätta.

Och att jag då

för honom

var en mycket

lätt.

Stefan Demert