BÖDLAR

Tro inte att bödlar är stenar.

Tro inte att deras nattsömn är god.

De vrider sig i sängen; bilder kommer flytande.
Ansikten. Röster. Åtbörder. Böner. Tårar. Blod.

Ljud från redskap.

Användbara av bödlar och uthålliga torterare.

Tro inte att allt de utfört upphör att förfölja dem.

En människa kan ljuga för sig själv,
hon kan hitta på vad som helst för att inför sig själv
motivera och bejaka de handlingar hon utfört.

Men hur hon än vrider och vänder sig blir hon alltid
- när hon inte orkar fly längre, ifattsprungen av sitt samvete.

Samvetets röst kommer att gång på gång slå sönder de lögner
och den tystnad hon skapat som skydd kring sig själv.

Och inuti henne.

De tommaste ord som finns och de kanske mest använda
i bödelns värld är: "Jag visste inte, jag lydde bara order."

Det är en tunn sköld, född ur rädslan för vedergällning,
för att få stå till svars. Ett sätt att försöka beveka.

Som när ett litet barn, gråtande säger:

"Det var inte mitt fel!” - och pekar på andra.

Bödeln är ingen sten.

Men hans huvudkudde är fylld av stenar.

Samvetets dyrbara gåvor.

Den som avsvär sig
eventuella likheter
med dessa bödlar
är en människa
utan självinsikt.

Stefan Demert