fredag 22 november 2019

JAG MINNS NÅGRA SEKUNDER


JAG MINNS NÅGRA SEKUNDER

Jag minns några sekunder i turnébussen när all min vaksamhet slappnade av:
Jag såg på mina vänner
och tyckte att alla var delar av mig.
Mitt jag-tänkande vacklade till och reste sig finförgrenat.
Blod blandades i luften mellan oss. Erfarenheter flöt ihop.
Plötsligt förde en stor kärlek bussen framåt, 
högt över tillåten hastighet.
Genom det smältande snölandskapet.

JAG OCH MIN KATT


JAG OCH MIN KATT

Så … vad gör du hela dagarna?

Ja … jag pratar med katten, och hon pratar med mig.

Katten…?

Ja, vi har långa dialoger. Vi utbyter informationer. Oftast är det hon som tar initiativet.

Katten?

Ja, vi förstår så när som på några detaljer då och då varandra fullständigt. Samtalen är av det tysta slaget. Varken hon eller jag är svag för retorik och höjda röster. Det är aldrig några påpekanden av något slag… bara ett lugnt samtal.

Och det är det du gör: talar med katten? Hela dan…?

Ja, hon är en god lyssnare, och när hon själv talar blir jag ibland förstummad av allt hon vet.

Men du, inte kan man väl ha en dialog med en katt och få ut någonting av det…

Nu förstår jag inte hur du menar… tror du att Hon tänker: inte kan man väl ha en dialog med en människa?

Näe, det är klart hon inte gör.

Då så.

JAG RESER


JAG RESER

Jag reser. Jag reser. Jag reser idag.
Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.
Jag reser. Jag reser och säger farväl.
Ni kände mig aldrig, och aldrig min själ.

Vi sågs några timmar på stranden,
På stranden som åtskiljer hav;
Vi utbytte gåvor och krav.
Men spindelvävstunna var banden,
blott ord var de spunna utav.

Båtar i ravinen i dimman.
Vågorna för oss isär.
Sekunderna faller ur timman.
Ingenting kvarstanna här.

Jag är en vandrande gud
Som kommer från himlavalv höga,
Jag har levt under älgarnas hud,
Och sett genom hararnas öga.

Jag har svävat med örnen i örnarnas land
och svingat mig ut över stupen.
Jag har ringlat med ormen i öknarnas sand
och glidit med valen i djupen.

Men jag reser. Jag reser. Jag reser idag.
Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.
Jag reser. Jag reser och säger farväl.
Ni kände mig aldrig, och aldrig min själ.

Jag fanns i de tidiga disen
Som föddes ur gryningens gas.
Jag levde i fas efter fas
allt tätare. Sedan kom isen
och formade världar av glas.

Jag sov i de urgamla Bergen.
Jag kväkte med grodan i dyn
Och stirrade glosögd mot färgen
som regnbågen välvde i skyn.

Jag är en gammal gesäll
en lärling i myten om livet
som vandrar från gryning till kväll
att fullborda det som är skrivet.

Jag gick genom sekler i mänskogestalt,
men nu är jag framme vid grinden;
min kropp går till jorden som del av dess salt,
min ande försvinner i vinden.

Jag reser. Jag reser. Jag reser idag.
Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.
Jag reser. Jag reser och säger adjö.
Vi möts där det varken finns eld eller snö.

JAG SITTER I EN BÅT


JAG SITTER I EN BÅT

Jag sitter i en båt utan åror, ute på öppna havet.
 Långsamt skriver jag mig in mot ljusen i land.
Långsamt skriver jag in mig i ljusets bok.
Den ljusa gästboken för förbipasserande.

JAG ÄR DEN SÖKANDE MÄNNISKAN


JAG ÄR DEN SÖKANDE MÄNNISKAN

Jag är den sökande människan.
Man skrattar åt mitt hjärta.
Man drar isär mina ord och stoppar sina egna emellan.
Man vänder mig mot mig själv och vill ha över mig på deras sida.
Man hånar mina tankar, mina ord och erfarenheter.
Hur länge ska jag låta dem förödmjuka mig?

Man vill leda mig in bland boskapen och få mig att acceptera kätten och den ditlagda födan.
Man blundar när jag tänder ljus och ber en bön och lovprisar hellre mörkret i starka sånger,
hårda som härdstål, födda ur provrör och utselekterad kunskap.
Man påstår att jag är oanvändbar.
Man påstår att jag inte vet mitt eget bästa
– som skulle vara att tystna, att böja mig och så fort som möjligt försvinna.

Man fäster ord vid mig - som fanatiker, galning, grubblare, sekterist, flummare. Ja, vadsomhelst för att få mig inplacerad, katalogiserad, överblickbar och avfärdad.
Man vill göra upp räkningen med mig, helst utan att jag ens är närvarande.
Jag är den irriterande lusen i den intellektuelles hårbotten, farligt nära hans hjärnsubstans, Hans Gud.

Detta är det värde jag har. Men min stund kommer.
Jag kan vänta. Jag har väntat förut.
Jag kan vänta. Ett liv. Två liv.
Så många som krävs.
Men det är inte hämndens stund jag ser fram emot.
Det är återföreningens.
Mötet mellan klarögda.
Med våra vapen nedlagda.

JAG ÄR ETT VAPEN UTAN DÖDLIG UTGÅNG


JAG ÄR ETT VAPEN UTAN DÖDLIG UTGÅNG

Jag är ett vapen utan dödlig utgång.
Jag är ett svärd som läker,
Jag fattar hårt om likgiltighetens
vita hals och kramar utåt.
 Jag griper kniven så knogarna bleknar och stöter den
ur såret.

Jag är Kristus.

JANUARISLUT


JANUARISLUT

Att de uthärdar.
Skatorna ute på gården.
Som kloar sig fast i den nakna spretiga björken
i yrande januarisnö.
Orkar till och med bråka med varandra.
Och jaga en kråka.
Varifrån kommer all denna livslust.

Varje gång jag stampar av mig snön i porten, börjar grannens papegoja Kalle ropa.
Vad vill den mig?
Vi färdas ut och in genom ett galler utan ett veta på vilken sida av det
som friheten finns.

Tallen har en tung vit rock av snö.
Ser ut som en läkare bland lakan.
Nu har jag inte fått några reklamblad
på flera timmar.
Har världen plötsligt glömt mig?

Klockan är sjutton minuter över fyra.
Jag borde göra någonting.

Medan jag skrivit har det slutat snöa.
Och skatorna är på en annan gård.
Jag är den ende som observerat denna förändring.
Nåqon har fortfarande julgranen kvar på balkongen.
Med ljus i.
Någon som vill hålla fast tiden.

Jag kupar händerna runt tekoppen
och beslutar mig för att fortsätta med att göra ingenting.

JORDABOK

JORDABOK

På ett hårstrå
på ett darrande löv
på ytspänningen
mellan himmel och djup
ligger vårt hem
utsatt med
en nål på kartan
man kan ana gryningsljuset
bakom den mörka silhuetten av världen.

JORDEN ÄR VÅR MODER


JORDEN ÄR VÅR MODER

Våra späda kroppars vagga.
Våra gamla kroppars viloläger.
Vår lekamens hem.
Till henne återlämnar vi allt
– utom vår eviga gnista.

Människa, din moder talar till dig.
Vänd dig inte bort. Hon viskar.
Försök, anstränga dig att höra vad hon säger.
Försök, genom det kaotiska myllret av människoröster urskilja vad hon vill.
Kanske söker hon din hjälp.
Nu ropar hon till sin moder solen, och solen bistår,
men inte ens hon, den jättelika, förslår något mot människans förslagenhet.

Nyfikna, genom trädens lövverk,
ser orangutangerna avverkningsmaskinerna
långsamt äta sig närmare.

Förgäves letar slaguggleparet ett häckningshål i en trädstam.
Hungriga intar insekterna de döda soldaterna.
Grå kryper säden längs marken.
Vita lyser fiskarnas bukar när de livlösa driver med floden.

Jorden klarar sig alltid. Hon har varit ensam förr.
Hon har sett många barn gå under.
Det är för omsorgen om oss hon ber om hjälp av oss själva.
Det är hennes hjärta som bultar i oss, inte vårt.
Får hon hjälp, föryngras hon och bär sina barn med glädje: leende vaggar hon oss in i livet och ur det,
tyst nynnande de ordlösa sångerna, alltid sjungna vid vagga och viloläger.
De tonlösa sångerna.

En dag ska vi förstå de ord som inte finns, de ohörbara tonerna.
Tills dess måste vi lära oss lyssna till de ord vi förmår tyda,
det övertydliga klarspråket: Det enkla ropet på hjälp.

JUST NU


JUST NU

Hur långt har vi kommit, kamrat?
Till “… klämvänlig flaska med snäppkork…
… ny elegant förpackning…"

Är det långt kvar, kamrat?
Just nu längre
än det någonsin varit.

torsdag 21 november 2019

KAJORNA


KAJORNA

De slår sig ner på grenarna.
Inordnar sig i rangordningen, rättar til vingarna.
När de funnit ro lyfter plötsligt några och intar nya platser.                                        
Det drar en våg av rörelser genom nackar och näbbar.  
I nästa ögonblick lyfter alla. Skränande.
Virvlar runt som sotflagor,
yr ur den lövlösa svartspretande novemberkronan,
Och landar i trädet intill.
Begynner samma letande med oron ännu dallrande i flocken.
Som hukar, svärande och muttrande.
Himlen mörknar. Träden svartnar.
Flocken sugs in som tusch i kvistarna.
Stillheten går orörlig genom kronorna.
Kajorna har funnit sitt träd för natten.
Norra halvklotet sluter ögat.

KALENDRAR


KALENDRAR

Kalendrar och almanackor.
Klockor mäter vår kronologiska tid.
Vi hänger upp våra liv på minuternas streck. Tick, tack.
Dock råder en annan tid, en tidlös,
som du kan färdas i.
Den är urtid nu och framtid.
Där svävar våra liv.
Gångna och kommande.

Klockor dras upp.
Golvurets pendel utför sin monotona rörelse bakom glaset.
Digitalsiffrorna lyser i natten
och från universums urtavla
ger oss stjärnorna sin tid.
Vi lever i den stora ut och inandningen.
Det är sent på jorden men gryning i kosmos.