TRÄDEN FALLER

                                                                                             

Människan stod vid trädet
och skrek: Förbannade träd!
Här ska du inte växa.

Nu ska du sågas ned.

Du har redan växt för länge
och stulit av markens fukt.
Nu ska du bli förvandlad
enbart till en produkt.

Och människan högg och fällde
i snålhet och vredesmod.

Hon högg sina egna rötter
och tömde sitt eget blod.

Hon högg sina egna armar.
Hon skar sina egna ben.

Och medan hon svängde yxan
blev hjärtat en blygrå sten.

Och träden fortsatte falla,
och virket blev sammanföst,
och träden fortsatte falla,
stilla och vapenlöst.

Människan skrek på hygget:
Äntligen är jag fri!

Nu har den förbannade vinden
inget att susa i!

Nu kan den bara virvla
med stickor och spån och grus!
sa mänskan och släckte lampan
och låste sitt svarta hus.

Stefan Demert

TRÖJDRAGNING

Vilket härligt ord.

I första hand kopplat till fotboll.
Det gör man för att en motståndare
ska hindras att ta sig fram.

Kopplar man denna företeelse
till det mänskliga livet överhuvudtaget,
förekommer det tröjdragningar överallt
och hela tiden.

Att hindra andra

– som man betraktar som rivaler -
att få fördelar och därmed övertag.

En annan aspekt på tröjdragning
och liknande företeelser,

är att den som är skyldig lär sig
att visa upp en oskyldig attityd
och försöker lägga skulden
på den förfördelade.

Man pekar på det offer man just nedlagt
och skriker och anklagar,
fast man innerst inne vet
att man själv är den skyldige
till regelöverträdelsen.

Man agerar alltså falskt.

Men denna falskhet ingår i spelet.

Och vem som helst kan begagna sig av den,
och många gör det; de vars samveten
har gott om rum att erbjuda.
Det gäller att ta för sig.

Det gäller att passa på så länge
man är taggad och har ork.

Rent spel är för mesar
och människor utan visioner.

Stefan Demert

Två JAG möttes

Han sade: Jag låter inte känslorna rusa iväg med mig.
Jag ser fullkomligt nyktert på tillvaron.

Jag böjer mig alltid för fakta. Jag låter mig aldrig
luras in på banor lagda av fantaster och drömmare.

Endast snitslingen intresserar mig, inte skogen omkring;
nej, jag följer de upptrampade stigarna, erfarenhetens väg.

Jag är terränglöpare, inte orienterare. Orientering

medför alltför stora risker att komma vilse, att misslyckas.

Lika självklart som jag böjer mig för fakta, lika självklart
opponerar jag mig mot - och bekämpar - andligt, intellektuellt
och vetenskapligt kätteri.

Jag är helt för demokrati, men jag anser att det finns gränser:
vissa grupper i samhället är på tok för röststarka.

Jag menar bakåtsträvarna. Kärnkraftmotståndarna.

"Leva-i-harmoni-med-planeten-töntarna".
Dom som inte ens vill avverka urskogarna på sina egna hakor.
Alla dom där som envisas med att släpa omkring sina småbarn
i en hängpåse på magen.
Rena infödingsromantiken. Som odlar groddar och käkar linser.

Jag anser att det enda vi kan hålla oss till,
bruka och förkovra, är det mänskliga intellektet,
förnuftet, det som höjer oss över andra varelser.

Allt det vi byggt upp skulle rasa samman om vissa fick ta över.

Han smålog hela tiden, var artig och vänlig -
men jag visste att den tryckknapp
som satt i gång hela svadan var mitt antikärnkraftsmärke.

Han såg på klockan, reste sig och nickade.

Jag låtsades dricka ur en redan tom kopp,
och kippade efter ord som en ilandspolad fisk

Efter en halvtimme
kom jag på vad jag skulle ha svarat.

Så är det med oss drömmare och romantiker.
Vi är lite sega av oss.

Stefan Demert

UGGLAN

 

Nu bidar ugglan vid de dömdas skreva

där sorken trycker, vettskrämd, i sitt hål
Nu bidar ugglan över de som leva.

En dunklädd hunger – klokhetens symbol.

Stefan Demert

UPPGÖRELSE

UPPGÖRELSE

 

Bli inte rädd om jag drar kniv
och stöter den i dig.

Ta det inte personligt.

Du ska känna när den tränger in
att det inte är en vanlig kniv.

Har du varit i det berget
där de stumma dvärgarna smider?

De tar aldrig emot beställningar.

De bara smider dag och natt.

De får alltid avsättning för sina knivar.

De vet att skogen är full av vandrare
som letar efter smedjan.

Det kostar inget. De ger dig kniven som en gåva.
Att du hittade till berget är betalning nog.

Ditt namn blir avprickat i en mycket gammal bok.

När det är gjort stängs dörren snabbt igen;
de har ej tid med artighet och fraser,
de måste smida åt nya vandrare som väntas
och man är bara en bland många.

Nu lämnar jag dig blödande på vägen.

Efter en tid ska du förstå min handling.

Och söka dig till dvärgars berg.
För att sedan sticka ned mig på en väg.

Om du söker mig finns jag i staden
kapande band.

Stefan Demert

UPPREPNING

Nu smyger hukare i lönn runt huset.
Det tisslar tasslare som förr i byn.
Jag såg en skepnad hasta över gruset
med en dekokt av lögn och sagogryn;

med grytan full av baktal, gift och sägen
och smuts och loskor ända till dess rand.

Jag såg ett anhang skynda över vägen
med rep och vapen dolda i sin hand.

Jag hörde vargar yla, hungrigt svultna,
och kräva offer utav lamm och får.

Och jag såg blommor vissna ner och multna
där deras vargklor hade lämnat spår.

Jag såg dom söka efter syndabockar,
såväl om dagen som i fackelsken,
jag såg dom släpa dem till torg och stockar
med bojor fästade kring hals och ben.

Och jag såg galla i en skål med nektar.

En blodig stjärna ifrån himlen föll
ned över leden utav legoknektar
och män som bud och lagar upprätthöll.
Det lyste eldar emot himlaranden.

I Herrens tempel stod en svartklädd man,
han stod på Bibeln med ett svärd i handen
och från hans tunga stänkte dom och bann.

Allt är ett återsken, allt repeteras;
ty inget finns som inte förut fanns.

Det är samma dårar som ska likvideras
av samma mörker och intolerans.

Det tornar skuggor över blänk och glitter,
en kolsvart rök förmörkar himmelen;

den sticker vasst i näsan, frän och bitter,

– man bränner kättare på bål igen.er,

Stefan Demert

UTANFÖR

För flera år sen gick jag på en väg. Jag var i en grupp.

Kände mig utanför. Något blänkte på stigen framför mig.

Jag såg att det var en liten kedja, ett armband eller ett halsband.

Redan då förstod jag att det var arton länkar i kedjan.

Jag tog upp den och räknade.
Det stämde. Vi var nitton på kursen, men jag fattades.

Nu. Vandring på en väg i stjärnors sken. Tidig morgon.

Fraskras från de nya stövlarna mot den hårda snön.

Hela kosmos var närvarande, åtminstone någon nanopromille.

Månen var en skärva men lyste likafullt, och skuggorna var skarpa över snön.

Jag kände mig liten och bortkommen och undrade vad jag gjorde där.

Märklig denna utanförkänsla trots det som ligger mig så nära. Eller gör det det? Glider jag bort? Går detta överhuvudtaget - utan att fångas in?

Kan de människor som man upplever som sina närmaste vänner
vara ens fiender, i så måtto att man blir låst till dem?

Jag jämför mig med dem, förminskas och hamnar utanför kretsen.

Känns det så för alla?

Troligtvis.

Fraset av mina steg mot snön.

Är det mina, eller en vålnads som tror att den är jag?

Det blir alltid annorlunda än man trott.

Där man söker öppningar är luckorna stängda.

När man öppnar dörren till ett välkänt hus är rummen ommålade
och uthyrda, och de som nu bor där skyggar vid främlingens intrång.

"Blott en afton bor jag här”, står det i sången,
och det har jag vetat sen barnsben,
men nog vore det hoppfullt att bara ana
en glimt av ett växande gryningsljus.

Hur kommer jag att summera just denna dag?

Kommer ytterligare ett av alla mina korthus och stråbyggen att falla?

Kommer kastvinden att ta med sig mina bleka ord som vore de dun och damm?
Har mitt missmod växt - eller kommer en värme smygande uppför mina ben som ett sändebud från den moder jag trampar på och den ande som omsluter och ingår i allt?

Låter jag mig accepteras av mig själv - och fogar in min länk i kedjans krets…?

Stefan Demert