Två JAG möttes

Han sade: Jag låter inte känslorna rusa iväg med mig.
Jag ser fullkomligt nyktert på tillvaron.

Jag böjer mig alltid för fakta. Jag låter mig aldrig
luras in på banor lagda av fantaster och drömmare.

Endast snitslingen intresserar mig, inte skogen omkring;
nej, jag följer de upptrampade stigarna, erfarenhetens väg.

Jag är terränglöpare, inte orienterare. Orientering

medför alltför stora risker att komma vilse, att misslyckas.

Lika självklart som jag böjer mig för fakta, lika självklart
opponerar jag mig mot - och bekämpar - andligt, intellektuellt
och vetenskapligt kätteri.

Jag är helt för demokrati, men jag anser att det finns gränser:
vissa grupper i samhället är på tok för röststarka.

Jag menar bakåtsträvarna. Kärnkraftmotståndarna.

"Leva-i-harmoni-med-planeten-töntarna".
Dom som inte ens vill avverka urskogarna på sina egna hakor.
Alla dom där som envisas med att släpa omkring sina småbarn
i en hängpåse på magen.
Rena infödingsromantiken. Som odlar groddar och käkar linser.

Jag anser att det enda vi kan hålla oss till,
bruka och förkovra, är det mänskliga intellektet,
förnuftet, det som höjer oss över andra varelser.

Allt det vi byggt upp skulle rasa samman om vissa fick ta över.

Han smålog hela tiden, var artig och vänlig -
men jag visste att den tryckknapp
som satt i gång hela svadan var mitt antikärnkraftsmärke.

Han såg på klockan, reste sig och nickade.

Jag låtsades dricka ur en redan tom kopp,
och kippade efter ord som en ilandspolad fisk

Efter en halvtimme
kom jag på vad jag skulle ha svarat.

Så är det med oss drömmare och romantiker.
Vi är lite sega av oss.

Stefan Demert