UTANFÖR

För flera år sen gick jag på en väg. Jag var i en grupp.

Kände mig utanför. Något blänkte på stigen framför mig.

Jag såg att det var en liten kedja, ett armband eller ett halsband.

Redan då förstod jag att det var arton länkar i kedjan.

Jag tog upp den och räknade.
Det stämde. Vi var nitton på kursen, men jag fattades.

Nu. Vandring på en väg i stjärnors sken. Tidig morgon.

Fraskras från de nya stövlarna mot den hårda snön.

Hela kosmos var närvarande, åtminstone någon nanopromille.

Månen var en skärva men lyste likafullt, och skuggorna var skarpa över snön.

Jag kände mig liten och bortkommen och undrade vad jag gjorde där.

Märklig denna utanförkänsla trots det som ligger mig så nära. Eller gör det det? Glider jag bort? Går detta överhuvudtaget - utan att fångas in?

Kan de människor som man upplever som sina närmaste vänner
vara ens fiender, i så måtto att man blir låst till dem?

Jag jämför mig med dem, förminskas och hamnar utanför kretsen.

Känns det så för alla?

Troligtvis.

Fraset av mina steg mot snön.

Är det mina, eller en vålnads som tror att den är jag?

Det blir alltid annorlunda än man trott.

Där man söker öppningar är luckorna stängda.

När man öppnar dörren till ett välkänt hus är rummen ommålade
och uthyrda, och de som nu bor där skyggar vid främlingens intrång.

"Blott en afton bor jag här”, står det i sången,
och det har jag vetat sen barnsben,
men nog vore det hoppfullt att bara ana
en glimt av ett växande gryningsljus.

Hur kommer jag att summera just denna dag?

Kommer ytterligare ett av alla mina korthus och stråbyggen att falla?

Kommer kastvinden att ta med sig mina bleka ord som vore de dun och damm?
Har mitt missmod växt - eller kommer en värme smygande uppför mina ben som ett sändebud från den moder jag trampar på och den ande som omsluter och ingår i allt?

Låter jag mig accepteras av mig själv - och fogar in min länk i kedjans krets…?

Stefan Demert