SAGAN OM DRÖMMEN
Det var en gång en dröm.
Den drömde sig själv.
Den drömde att den var en
dröm.
Den var som ett stilla hav, som en oändlig himmel.
Den var inte begränsad av stränder eller väggar och tak.
Den var en djup brunn utan botten.
Men en gång, för mycket
länge sedan, ryckte det till i drömmen, det gick som en rysning genom den, en
oro. Som om en liten våg plötsligt uppstod på det stora havet, som om en fjäril
plötsligt flög genom den oändliga himlen.
En man vaknade upp. Något
hade väckt honom.
En rörelse i drömmen. Eller i honom, själv, han kunde inte avgöra vilket.
Han visste att han hade sovit och att han hade haft en dröm under sin djupa
sömn, och att han i denna dröm hade förstått allt och insett allt. Men vad han egentligen
hade förstått och insett hade han ingen som helst aning om. Han bara visste att
det var så.
Känslan dröjde kvar i honom och ville inte släppa sitt tag.
Allt hade varit så enkelt, det mindes han, men vad som varit enkelt mindes han
inte.
Det fanns en frid förknippad med drömmen, men var denna frid hade sin källa
visste han inte.
Nu var han vaken. Eller
han trodde att han var det.
Det var i alla fall en förändring.
Allt han upplevt i drömmen,
allt han hade vetat och insett, var borta.
Kvar fanns känslan.
Men intill denna känsla
fanns nu en annan, en av tomhet, en av villrådighet, av övergivenhet. Han ville
krypa tillbaka in i drömmen, men inom sig visste han att det var omöjligt.
Varför det var omöjligt visste han inte, bara att han helt enkelt måste tillbaka
till det tillstånd han befunnit sig i innan han vaknade. Innan han vaknade i
det stora tomma rummet, som nu - i och med hans uppvaknande - inte längre var
vare sig stort eller tomt.
Nu var han i rummet, och
detta började, oändligt sakta, fyllas med ljus.
Han kände sitt medvetande fylla rummet, hur han bredde ut sig åt alla håll.
Men i hans hjärta sjöng
ännu minnet av drömmen.
Denna underliga dröm som inte gick att minnas.
Den skulle komma att följa honom under hela hans liv, och många gånger skulle han
komma att undra om han verkligen hade drömt den. Den blev alltmer avlägsen.
Men det märkliga var, att ju mer avlägsen den blev, desto starkare inverkade
den på honom. Den drev honom fram. Den piskade på honom, den viskade och
lockade, den ropade.
Han blev en man som sökte
en dröm, som jagade något han trodde sig en gång ha drömt. Han jagade en känsla
kring en dröm, han jagade vissheten i denna dröm, han letade sin egen vishet,
sin egen kunskap. Och han förstod, att ingenstans fanns denna vishet än i just drömmen.
Han var drömmen, och drömmen var han. Han var dröm och drömmare i ett. I drömmen
fanns hela hans namn uttalat. Icke en enda bokstav fattades, icke en enda
nyans.
Han började söka sin dröm
och sitt namn. Och ju mer han sökte, desto mer framträdde fragment, spån och
spillror. Men han visste, att med dessa måste han bygga, han måste fortsätta
leta bokstäver till sitt namn och puzzla ihop dem i kombinationer och pröva sig
fram på alla upptänkliga sätt, foga ihop och sära, och foga ihop igen.
Han jagade sin dröm.
Han sökte sitt namn. Han
letade den frid och vishet som känslan av drömmen ännu berättade om för honom.
Han visste, att kunde han
bara återvända till sin dröm, kunde han bara lämna det rum där drömmen hade
lämnat honom, och stänga dörren bakom sig, skulle han åter vara fri.
Han måste nå fatt sin dröm
för att kunna drömma vidare på den.
Så han fortsatte att söka.
I rummets alla skrymslen
och vrår, i tidens alla fack och lådor.
Från de många bergen
ropade han olika namn, och han visste att ekot aldrig skulle svara honom förrän
han ropade sitt rätta.
