fredag 7 juni 2019

RESA


RESA

Stubbåkrar. Enar. Pudersnö. Tåg genom Småland.
Tall och gråberg. Stubbåkrar. Enar. Pudersnö.
Alldeles blanka småsjöar.
November. Men ännu ljust.
Björkarna håller ännu en stund himmelen uppe.
Tomma godsvagnar sover på stationerna.
Småhus. Ledningar. Grusvägar. Stubbåkrar. Pudersnö.
Svagt blänkande småsjöar.
Mörknande gransilhuetter

Eftermiddagen slutar i Älmhult.
Kvällen tar över. Tåget stannar.
Ljus släcks och mitt ansikte framträder i fönsterglaset.
Blundande bortglömda stationer
känner tåget passera.

RESAN MOT STADEN

RESAN MOT STADEN

Från Hökarängen. Tåget in mot stan.
Hon satt mitt emot mig och luktade.
Hon satt mitt emot mig och luktade fan. Piss och fylla.
Den långhåriga, vita pälsen var brun under hennes haka.
Näsborrarna var fyllda av svartlevrat blod.
Genom hennes stank trängde den söta lukten av
den apelsin hon skalade med sorgkantade naglar.
Hon kastade skalen på golvet invid sätet och
- nej, inte åt - absorberade frukten genom ett hål
i ansiktet, samma hål som sluddrande frågade,
utan särskild adress, om någon kände till
ett Systembolag på väg till Alvik.

Tystnaden var som betong. Folk läste reklamskyltarna.
Jag sa att det fanns i stan.
Hon såg med halvöppna ögon på mig och frågade om tåget gick till Odenplan.
När jag sa "ja", frågade hon om tåget gick till Hagsätra.
Jag sa att Hagsätra låg söderut och att Alvik låg åt motsatt håll. *
Hon tittade misstroget på mig.
Hennes utdunstning fyllde vagnen. Mungiporna var bruna.
Innan Odenplan knuffade jag två gånger på henne.
Hon trevade sig ut.

Den äldre man som intog hennes plats tittade på mig
i samförstånd och nickade mot kvinnan, som vacklade av tåget.
Han satte pekfingret mot sin tinning och vred till,
menande att hon var vrickad.
Jag såg på honom med samma blick som han gett mig och tänkte:
En dag syster, ska jag följa dig till Alvik.
Jag ska borsta dig på ryggen och torka dina mungipor.
Och då ska mannen som intog din plats tvätta dina fötter.
Och jag hans.

ROSOR

ROSOR
(With rue my heart is laden for golden friends I had.
For many a rose-lipped maiden and many a lightfoot lad.
By brooks, to broad for leaping, the lightfoot boys are laid,

-----------
The roselipped girls are sleeping in fields where roses fade.
A Shropshire Lad. av A. E. Housman (1859–1936)

Sorg fyller mitt hjärta till bredden 
för de gyllene vänner jag haft,
för gladlynta män och kvinnor
som ägde en säregen kraft.
Men krafterna sinade sakta
och rosornas blomning blev kort,
och hela den gyllene glansen
den blåste med vindarna bort.
Men än bor de kvar i mitt hjärta.
Jag hör deras avlägsna sång,
Och jag lutar mig mot min förvissning
att vi alla ska mötas en gång.

RULLAR PÅ

RULLAR PÅ
(eller Förtroenden i kris)

Det pågår en debatt: är hunden kanske katt?
Det påstås hit och dit att geten målats vit
Är katten själv en sork
som svaldes av en stork, som trodde den var katt? Det pågår en debatt.

Det dryftas av och an vart pengarna försvann.
Det verkar vara så
att ett har blivit två,
men att sen två försvann.
Det dryftas av och an.

Men om nu två blev noll
- var finns det protokoll?
Vem tjuvmjölkade kon och gav till den person
som hållit fram det såll
där två rann bort till noll?

Hur vet man vem som vet? Vem äger myndighet
att reda ut det här som är på väg i sär? Var hunden kanske get?
Hur vet man vem som vet?
Hur vet vi var han var? Finns några kvitton kvar? Har några vittnen sett nånting av det som skett?
Och var det kaviar han åt där han nu var?

Förtroenden i kris. Har elden blivit is? Har sveket blivit lag?
Har natt, förklädd till dag, på något konstigt vis kreerat denna kris?
Har makten, tung och trygg, vänt samhället sin rygg?
Är den en döv koloss som ignorerar oss
- som om vi vore mygg?
Har vi gjort den för trygg?
Är allt en trasig skål, ett ämbar fyllt av hål? Är golvet där vi står ett- uppsprickande sår som inte mera tål…
Är allt en trasig skål?

RÅD TILL EN GALÄRSLAV

RÅD TILL EN GALÄRSLAV

Du galärslav på kejsarens skepp.
Som är fjättrad vid åran,
som spyr på händerna
och skiter på sittbrädan
medan piskan - den niosvansade katten –
viner över nacken: Ro!
Ro bara, eller du blir ersatt
och kastad över bord.
Lyssna till din enda musik, pådrivarens okvädningsord
och rasslet av kedjorna
och dina olycksbröders stönanden.
Stirra på åran och ro.
Undvik att se på sjöfåglarna!
Då brister ditt återstående förnuft.
Bara med det i behåll har du
skuggan av en möjlighet
att förbereda din flykt.
Låt inte den seglande måsen
krossa ditt hjärta.
Titta ner och ro. Ner och ro. Uthärda.
Var beredd när tillfälle ges.
Smid på din plan, den du tio gånger förkastat.
Större under har skett
än att en galärslav gjort sig fri,
tagit sig i land och fått sina händer omplåstrade.

RÅDJUR


RÅDJUR

En morgon
när jag satt vid trädet
kom plötsligt fyra rådjur gående på stigen.
En bock och tre hindar.
Jag slutade andas.
En av hindarna ställde sig några meter ifrån
och tittade på mig.
Våra ögon möttes utan att mötas.
Förvåningen var ömsesidig.
Rådjuret vid strandkanten
drog min blick till sig; den uppsvällda buken,
där håret försvunnit, ropade ner mig
från vägen ovanför.
Fötterna pekade ut mot sjön, huvudet
var fastkilat bland strandens stenar.
Vågorna slog aprilkalla över kroppen,
som långsamt höll på att lösas upp.
Den kvarlevande raggen
böljade som sjögräs.
Ögonen såg jag aldrig.

Så 
mötte jag två hindar
- en levande och en död –
och bådas ögon var dolda av stenar.
En mur, mitt eget byggnadsverk.

SAGAN OM DRÖMMEN


SAGAN OM DRÖMMEN

Det var en gång en dröm.
Den drömde sig själv.
Den drömde att den var en dröm.
Den var som ett stilla hav, som en oändlig himmel.
Den var inte begränsad av stränder eller väggar och tak.
Den var en djup brunn utan botten.

Men en gång, för mycket länge sedan, ryckte det till i drömmen, det gick som en rysning genom den, en oro. Som om en liten våg plötsligt uppstod på det stora havet, som om en fjäril plötsligt flög genom den oändliga himlen.

En man vaknade upp. Något hade väckt honom.
En rörelse i drömmen. Eller i honom, själv, han kunde inte avgöra vilket.
Han visste att han hade sovit och att han hade haft en dröm under sin djupa sömn, och att han i denna dröm hade förstått allt och insett allt. 
Men vad han egentligen hade förstått och insett hade han ingen som helst aning om. Han bara visste att det var så. 

Känslan dröjde kvar i honom och ville inte släppa sitt tag.
Allt hade varit så enkelt, det mindes han, men vad som varit enkelt mindes han inte.
Det fanns en frid förknippad med drömmen, men var denna frid hade sin källa visste han inte.
Nu var han vaken. Eller han trodde att han var det.
Det var i alla fall en förändring.
Allt han upplevt i drömmen, allt han hade vetat och insett, var borta.
Kvar fanns känslan.

Men intill denna känsla fanns nu en annan, en av tomhet, en av villrådighet, av övergivenhet. Han ville krypa tillbaka in i drömmen, men inom sig visste han att det var omöjligt. Varför det var omöjligt visste han inte, bara att han helt enkelt måste tillbaka till det tillstånd han befunnit sig i innan han vaknade. Innan han vaknade i det stora tomma rummet, som nu - i och med hans uppvaknande - inte längre var vare sig stort eller tomt.

Nu var han i rummet, och detta började, oändligt sakta, fyllas med ljus.
Han kände sitt medvetande fylla rummet, hur han bredde ut sig åt alla håll.
Men i hans hjärta sjöng ännu minnet av drömmen.
Denna underliga dröm som inte gick att minnas.
Den skulle komma att följa honom under hela hans liv, och många gånger skulle han komma att undra om han verkligen hade drömt den. Den blev alltmer avlägsen. 

Men det märkliga var, att ju mer avlägsen den blev, desto starkare inverkade den på honom. Den drev honom fram. Den piskade på honom, den viskade och lockade, den ropade.
Han blev en man som sökte en dröm, som jagade något han trodde sig en gång ha drömt. Han jagade en känsla kring en dröm, han jagade vissheten i denna dröm, han letade sin egen vishet, sin egen kunskap. Och han förstod, att ingenstans fanns denna vishet än i just drömmen. Han var drömmen, och drömmen var han. Han var dröm och drömmare i ett. I drömmen fanns hela hans namn uttalat. Icke en enda bokstav fattades, icke en enda nyans.

Han började söka sin dröm och sitt namn. Och ju mer han sökte, desto mer framträdde fragment, spån och spillror. Men han visste, att med dessa måste han bygga, han måste fortsätta leta bokstäver till sitt namn och puzzla ihop dem i kombinationer och pröva sig fram på alla upptänkliga sätt, foga ihop och sära, och foga ihop igen.
Han jagade sin dröm.
Han sökte sitt namn. Han letade den frid och vishet som känslan av drömmen ännu berättade om för honom.
Han visste, att kunde han bara återvända till sin dröm, kunde han bara lämna det rum där drömmen hade lämnat honom, och stänga dörren bakom sig, skulle han åter vara fri.
Han måste nå fatt sin dröm för att kunna drömma vidare på den.
Så han fortsatte att söka.
I rummets alla skrymslen och vrår, i tidens alla fack och lådor.
Från de många bergen ropade han olika namn, och han visste att ekot aldrig skulle svara honom förrän han ropade sitt rätta.

SAKNAD

SAKNAD

När ModerFader såg på allt de hade skapat,
på allt 
som simmade, flög, krälade, löpte, växte,                       
flöt, vidgades, krympte, krängde, krumbuktade,                                    
pulserade, vilade, andades,
blev de också medvetna om förgängligheten;
och något de inte väntat sig gav sig till känna.

Därvid kom som en hinna över hans blick
och han såg den första tåren på sin hand;
i den speglades galaxerna, vred sig solarna.
Och det som så gav sig till känna
födde det största arvet som gavs människan: saknaden.
Ju mer människan lärde sig älska livet och värdera
i ont och gott, desto större växte sig hennes förmåga,
hennes vana att sakna.
Saknadens gissel var ett faktum.

Men människan började längta bort
från sin eviga saknad; varje dag, varje timme var fylld av den, och hon oroade sig även för det hon skulle komma att sakna.
För framtida saknader.
Det låg en saknad i varje handling.
Det fanns en saknad i varje möte.
Och varje tanke på det som upplöses och förgår födde saknad.
Det blev som att leva i ett ständigt avsked.
I varje ögonblick sågs tåg försvinna in i avlägsna tunnlar.

Därför började människan undra vad som dolde sig,
vad som stod skrivet på saknadens frånsida.
Hon lyfte huvudet ur mullen, såg opp från sina stängsel och redskap, började klättra uppför bergen,
stack in sina händer i molnen och famlade efter sitt ursprung
- det då den första bokstaven
i ordet saknad ännu sov outtalad.

SALAMANDRARNA


SALAMANDRARNA

Det finns ingen som vet var det är. 
Är det här eller möjligtvis där?
Det finns ingen som kan säga när salamandrarna håller konsert.

Deras sång är försiktig och skör.
Ändå finns där nånting som berör.
Det förstår du den dag då du hör salamandrarnas lågmälda kör.

Är den vilsen och vinglig din stråt?
Finns där något du ej kommer åt?
Jag vet något som hejdar din gråt: salamandrarnas barnsliga låt.

Synes tillvaron vresig och vrång
och din vandring rutiner och tvång;
är det dags att du hör någon gång salamandrarnas märkliga sång.

Ingen vet varför detta alls sker.
Är det månen som byter kvarter?
Är det strax innan solen går ner salamandrarna sångstunder ger?
Bryt rutin i din dagliga drill.
Sätt dig ner, om än inte du vill.
Kanske hörs - om du sitter där still
salamandrarna sjunga intill.

SAMMA


SAMMA

Den eldhärjade kyrkan är nu
efter idogt arbete
och frivilliga insatser
- restaurerad och återinvigd.
Alla som tyckte något
även de icke troende -
tyckte att det var nödvändigt.
Men det är samma psalmer,
samma syndabekännelse,
samma präster.
Församlingen är lika förvirrad
och Gud lika fjärran som förr.

SAMTAL I NATTEN

SAMTAL I NATTEN

Natthimlen talar lågt 
till träden
viskar i löv
månen baddar solsår
som en mor
Innanför ett fönster 
en tanke brinner
med stilla låga
och som ur ingenstans
kommer flyn
och landar på rutan
mellan natt och ljus
ytan mellan världarna
himlarna
till träden talar
ljuset
till de flyn som samlas
tysta språket
det som bygger upp
vad dagen söndersmulat.

SCHACK

SCHACK

Under århundraden har människor suttit böjda 
över schackspelet. Grubblande.
Efteråt har partier diskuterats.
Schackets logik och mystik har alltid fängslat
spelare i alla jordens länder.

Nu kan man spela schack mot ett schackspel.
Det behövs ingen motståndare av kött och blod,
en som gör mänskliga misstag,
som kanske ett kort ögonblick tänker på något annat
och därför är skoningslöst förlorad.
Schackspelet tänker aldrig på något annat än sig självt.
Det är en fullkomning av koncentrationen.
Du kan aldrig finta bort det, luras eller hoppas på under;
dina planer blir hela tiden avslöjade.

Nästa steg är naturligtvis
två schackspel som spelar mot varandra.
Vi behövs inte längre.
Vad ska vi med sociala relationer till
när vi kan ersätta hela samhällssystemet
- både arbete och fritid -
med programmerade ställföreträdare.
Vi kan dra oss tillbaka, sprida oss i skogarna och odla vår växande skygghet.

Så går en tid.
Och vi märker att det inte går att leva så.
Då kommer vi fram vid gläntor och skogskanter
- som pjäser ur en trälåda
för att åter konfronteras
på de öppna mörka och ljusa fälten,
för att jaga varann och mötas,
löpare, springschasar och småkungar, bonddrängar och modedrottningar, trähästar och tornsvalor.

För hur skulle vi kunna vara utan oss själva.
Man kan aldrig spela schack mot ett schackspel,
överlista det perfekta.
Vi får låta det anstå och i stället inse det ofullkomligas charm och mening.
Och på behörigt avstånd betrakta hur maskinerna förgör varandra.
Utmanar vi dem låter vi dem få övertaget
är vi givna förlorare, inträngda i hörnorna utan flyktvägar.

Schack och matt.

SEKTEN


SEKTEN

Jag har gått med i sekten "Sista Dagars Sista".
Det är vi som kommer på sladden
när hela skiten har pajat,
när alla onda har torskat
(och det är dom flesta)
och det bara återstår några som har hajat.
Där är vi med.
Då får vi lön för mödan, att vi nådde insikten
och tog beslutet att gå med i "Sista Dagars Sista".
Då får vi upprättelse.
Alla som hånat kan nu sitta där med arslet i brevlådan
- medan vi seglar omkring på räkmackor och får ta del av nåden.
Och när Gud har utplånat alla som inte hajat
och skapar en ny värld, kommer vi att bilda sekten, "Första Dagars Första".
Vi tvekar aldrig att rycka in när det är nåt på G
- Gud, alltså.

SER NI INTE

SER NI INTE

Ser ni inte skuggorna.
Ser ni inte dessa bleka ljus
som rör sig vid vår sida.
Hör ni inte rösterna
från dem som levt och ännu lever,
som i vår närhet rör sig,
som viskar våra namn
och ropar sina egna,
som trevar rådvilla som vi
bland tidens draperier, varats slöjor,
som letar svar i strandens glesa gräs,
som borrar efter klarhet
bland dynerna av sand
och spejar efter vågor
vaggande ett bud, ett ord
bland vrakgodset i tången,
som liksom vi vill se
hur horisontens linje
bryts av ett skepp, djupt gående,
vid andra stränder lastade,
mot våra öar stävande.

Hör ni inte sångerna ur barken,
tonerna ur stenen, mumlet under rötterna.
Ser ni inte speglarna bland träden,
hur ljuset hastar mellan stammarna,
studsar mellan alla utåtvända ytor
och fäster sina krokar i vårt öga,
bedrar oss med det synliga
och lurar oss att glömma
hur mörkret löper vid dess sida
med alla inåtvända ytor
som sin uppgift; oskiljaktiga de två,
varandras drängar
och varandras herrar.

Ser ni inte hur en del
färdas över ljusa gläntor,
hur andra vandrar
genom skuggig skog
- och hur de möts, och skiljs
och byter väg och mål
och speglar med varandra.
Ser ni inte bröderna.
Hör ni inte systrarna.
Alla våra syskon
som följer oss
och kommer oss till mötes
med spår för oss att följa.