SYNBARLIGEN OMÖJLIGA TING...

SYNBARLIGEN OMÖJLIGA TING...

Det var en blåsig, kylig novemberkväll.

Jag kom ut i mörkret från en biograf efter en sen föreställning av en fruktansvärt svart film…

I den berättades det om hur det stora kriget hade gått över Jorden,
och om hur alla som hade överlevt bodde i hålor och gångar under markytan.
Det var farligt att vistas där uppe.

I filmens sista scen går en grupp på sex, sju barn på led efter varandra över en ås.
De syns som svarta silhuetter, det är hård motvind och mörker.
De går nedhukade och klamrar sig fast vid varandra.

Alla bär gasmasker.

När jag tumlar ut från biografen är klockan över elva.
Det är kallt, blåsigt och folktomt. Publiken skingras, och plötsligt är jag ensam på gatan.
Jag kurar ihop mig och traskar på.

Då hör jag en sång - aldrig hörd, varken förr eller senare. En klar barnröst.
Jag stannar upp och vänder mig om.
En flicka, sju eller åtta år, i en ljus sommarklänning, bara armar och bara ben,

dansar graciöst leende framför mig, och sjunger:

"Det ska lysa en sol i den mörkaste natt och all oro och sorg skall förgå.
Det skall växa en glädje och höras ett skratt som till alla på Jorden skall nå…”

Våra blickar möts. Jag står häpen.
Ingen vuxen någonstans, bara hon och jag på trottoaren i mörkret och kylan.
Hon sjunger och dansar.
Jag vänder mig om för att gå - då är hon borta!

Jag snurrar ett helt varv runt och konstaterar att jag är ensam på gatan.

”Det skall lysa en sol i den mörkaste natt…”

(Jag kurar ihop mig i blåsten och hastar mot tunnelbanan.)