SILVERSMEDERNA

SILVERSMEDERNA

Halvmåneskäran balanserar
på skogssilhuettens rad av sågtänder.
Det är skärningstid. Någon kapar ax.
Syrsorna saxar sönder tystnaden.

Det är nu nattens dvärgar som smider.

Eller förstärker den, slipar den mot gårdsstenen
och sjön är den degel varur silver tas.                                                                       

Deras skicklighet är större än guldsmedernas.

De ser att arbeta i mörker.

\,

De kan ta sig fram i kolmörka oktoberskogar,

svarta med molnskymda stjärnor som enda ledljus.

När gryningsbudet pressar in

gårdagens världshändelser genom brevintagen,
har silversmederna redan lagt undan

sina verktyg i därför avsedda etuier.

De har vält stenen över öppningen till jordhålan,

stängt luckor och dragit för draperier av gräs

och uppsökt branta gångar och källardjup.

Och när dagen dånar fram

och slungar ljus mot fönster, bländar ögon,
sover smederna oroligt, i sömnen mumlande
nya koder och formler, silverrecept och smidesgrepp.
Guldglansen där ovan måste betvingas.
Dygn efter dygn.

I skymningen uppsöker de sina städ och hamrar silverklang mot rymden.
Gnistorna från deras arbete fastnar varje natt på himlavalvet.

Morgondimmorna över sjö och äng är deras bortdansande silverstoft.

De enda som inte bryr sig om kampen mellan guld och silver

är augustis Syrsor.
De fortsätter saxande att klippa
såväl dag som natt
till strimlor och spån.