HUNDEN
En av mina vänner har
dött.
Han var hund.
Vi träffades inte ofta men
jag saknar honom.
Som alla tamhundar låg han
mest still hela dagarna.
På nätterna sov han.
Ibland undrade man om han levde
när han bara låg där som
en kullvält säck kol.
Men kopplets metalldel
behövde bara klinga till
(nästan ohörbart)
så flög det stora huvudet upp
- med öron som
radioteleskop: den kuvade, hundmatsuppfödde vargen beredd till jakt!
Efter vad?
En plats att uträtta
behoven på.
Några buskar att nosa i. Och sen?
Hem och sova
- och kanske kanske kanske
en halv sockerkaksbit.
Det finns nog ingen levande varelse
som blir så glad att se en
efterlängtad människa som en hund:
den kryper, vrider sig,
åmar sig, hoppar, slickar, gläfser, snor och ylar.
Vad människan har gjort för gott för att förtjäna denna uppskattning,
denna dyrkan, är svårt att förstå.
Men hunden ger utan att kräva.
Människan ger på sitt alldeles
egna sätt.
Ty Gud nåde den hund som
inte vet sin plats
som inte gör sig till
som inte är glad
när dess herre visar sig.
Gud nåde den hund.
Hundarna ligger. Hundarna sover.
Lyfter ibland ett ögonbryn,
ser att allting är som det ska – och blundar igen.
Jag tror att hundarna väntar
på något.
Jag tror de är födda för
att vänta.
För att vänta tillsammans med oss
och för att göra vår väntan mindre ensam.
En sjuk hund klagar aldrig.
Den verkar nästan skämmas för
att den besvärar.
Den drar sig undan. Flämtande.
Nu binder blåbärsriset
under tallarna en krans åt honom,
lyssnaren - som hörde mer än vi nasaren - smålukternas förtrogne, betraktaren -
av det vi aldrig ser.
Nästa år är han lingon och
linnea.
