HUNDEN

HUNDEN

En av mina vänner har dött. 

Han var hund.

Vi träffades inte ofta men jag saknar honom.

Som alla tamhundar låg han mest still hela dagarna.
På nätterna sov han.

Ibland undrade man om han levde

när han bara låg där som en kullvält säck kol.

Men kopplets metalldel behövde bara klinga till

(nästan ohörbart)

så flög det stora huvudet upp

- med öron som radioteleskop: den kuvade, hundmatsuppfödde vargen beredd till jakt!
Efter vad?

En plats att uträtta behoven på.
Några buskar att nosa i. Och sen?

Hem och sova

- och kanske kanske kanske en halv sockerkaksbit.

Det finns nog ingen levande varelse

som blir så glad att se en efterlängtad människa som en hund:

den kryper, vrider sig, åmar sig, hoppar, slickar, gläfser, snor och ylar.

Vad människan har gjort för gott för att förtjäna denna uppskattning,
denna dyrkan, är svårt att förstå.

Men hunden ger utan att kräva.

Människan ger på sitt alldeles egna sätt.

Ty Gud nåde den hund som inte vet sin plats
som inte gör sig till
som inte är glad

när dess herre visar sig.

Gud nåde den hund.

Hundarna ligger. Hundarna sover.

Lyfter ibland ett ögonbryn, ser att allting är som det ska – och blundar igen.

Jag tror att hundarna väntar på något.

Jag tror de är födda för att vänta.
För att vänta tillsammans med oss
och för att göra vår väntan mindre ensam.

En sjuk hund klagar aldrig.

Den verkar nästan skämmas för att den besvärar.
Den drar sig undan. Flämtande.

Nu binder blåbärsriset under tallarna en krans åt honom,
lyssnaren - som hörde mer än vi nasaren - smålukternas förtrogne, betraktaren - av det vi aldrig ser.

Nästa år är han lingon och linnea.