INNAN JAG BRÖT SAMMAN

INNAN JAG BRÖT SAMMAN

Innan jag bröt samman och överlämnade denna värld

åt harpunerarna, prickskyttarna och knivkastarna

konstaterade jag att björken saknade namn

att onämnbara rötter kastade sig i den riktning
vi kallar uppåt och inbjöd flygande väsen
att ta sin boning bland himlarötter
översållade med gröna solfångare.

Jag konstaterade att av alla varelser
var människan den enda som gjorde åtskillnad.
Som svar blåste vinden fram frön i mina ögon.
Sedan gömde jag mig i ekorrens svans
och följde med nötterna ned i vinterförrådet.
Ovanför hörde jag motorsågarna vråla till varandra
över hyggena i brunstfylld extas,

Här nere i den mörka mylla ur vilken allting gror
lät jag mullvadens barn leka tittut med mina ögon.
De hade aldrig sett något liknande.

Jag kände marken skaka av soldaternas språngmarsch,
av krevaderna, av vitsippans fallande kronblad.

Och jag överlät utan saknad språket till gråsuggorna

och fyllde munnen med jord.

Ridån gick upp och glömskan intog scenen
inropad och blomsterhöljd innan pjäsen hunnit börja.

Mitt i ouvertyren föll dirigenten ner
över pukslagarens notpapper med en kniv i ryggen
och under markytan fortsatte regnvattnet att forsla bort alla namn.

Jag hängde i mullvadens bakben när den sakta och omsorgsfull skovlade oss ner

under jorden och jag visste att det var här nerifrån anfallet planeras:
här dånade de illegala tryckpressarna dygnet runt.

Här var mörker och mull och icke tid.

Det är härifrån flygbladen ska kastas
upp genom vulkanerna ut över Jorden.