IS OCH BLOMMANDE LJUNG

IS OCH BLOMMANDE LJUNG

Vi hastade hasande fram över den nattunna isen.

Vattnet var svart under oss.

Vi vågade inte stanna.

Vi vågade knappt se ner eller ens tänka på

var vi befann oss; vi fixerade motsatta stranden.

Ingen sa något – alla bar en ryggsäck av skräck.

Bara fötternas hasande hördes

och isens knäppningar och sprickspråk.

Väl framme vågade vi inte se oss om

förrän vi var långt uppe på land;
då såg vi att sjön spruckit som en vindruta.

Mellan ekens fjolårsblad vid våra kängor kisade blåsippor.

Fåglarna byggde sång och bon i skala ett till ett.

Så här på avstånd var sjön nu endast en blågrön spegel.

Båtar lade redan ut.

Det var svårt att tänka sig att där att där hade vi varit så rädda.

Vi fortsatte varma vidare med vantarna i fickorna

och luvorna i händerna.

Och pratade så upprymt ivriga med varandra

att vi glömde ryggsäckarna i den ännu blomlösa ljungen.