INTE MYCKET FÖR...

INTE MYCKET FÖR...

Han var inte mycket för vänslan, 

för kramar och kroppskontakt.

Det låg som ett lock över känslan,
som om han var ständigt på vakt.

Han ryggade till när man rörde
helt oavsiktligt hans kropp.

Det var som om någonting störde
reviret han hade byggt opp.

Men när han, förstummad och sluten,

på sjukhemmet väl tagits in,

- då, i den sista minuten,
sökte hans hand efter min.

Och jag som har levt honom nära
fick, innan han slutligt försvann,
ett oväntat minne att bära:

han tryckte min hand, lite grann.