I STORMENS ÖGA

I STORMENS ÖGA

I stormens öga finns ett värn av stiltje. 

Så länge stormen varar.

Där är det stilla havet.

Orkanen omsluter en pelare av ro.
Den pelaren bär upp alltet.

Den saknar fästen, den är själv ett fäste.

Människans ondska och grymhet

gör det svårt för henne att förstå att hon deltar i en fest,

det stora Kärleksexperimentet.

När du utför en kärlekshandling utan att tänka på den, ja, när du själv efteråt
kanske förvånas över din egen känslokyla – då är det kärlek.

Den ställer inga krav. Spekulerar inte. Förväntar sig ingen motprestation.

En sådan handling märker du inte själv,
men den berikar din omgivning.

Det finns bara en sak som är viktig. En enda.

Kärleken till medmänniskan och planetens alla manifesterade former.

Allt utanför detta enda är vandringar och irrfärder runt kärnpunkten. Den enda.

Vi kan aldrig förstå aldrig fatta.

Endast med känslan påkopplad kan vi få glimtar av det vi aldrig kan förstå.
Glöm intellektet och värderingarna ett tag.

Lyssna till känslan.

Då stiger bubblor upp mot dig från alltets botten.
Svaren når ytan.

Ibland bränner det till i bröstet på dig.
En smärtans glädje över att existera överväldigar dig.

Du känner ro, och har fördragsamhet med allt.
Även dig själv. Då är du nära.

Då är du nästan framme.

Vi knäar under kosmos´ tyngd och mörker, och tror oss utestängda

– medan de suveräna svalorna överkorsar himlen
med några snabba streck.
De känner ingen vördnad, de vet att de är inneslutna.

I stormens öga finns ett värn av stiltje.
Så länge alla stormar varar.