AKTA ER!

AKTA ER!

 

Akta er!

Man vill kastrera oss!

Göra oss tama och ofruktsamma.
Snöpa vår rätt att vara annorlunda,
att säga emot, att ifrågasätta;

det snickras fållor, byggs hinder, gjutes bunkrar; 

i högkvarter smides planer hur vi ska hållas nere, 

hur man effektivast ska kunna begränsa vår rörelseförmåga.

I svarta ännu icke ruvade ägg

sover nya lagar, nät och kravallstängsel.

Akta er för den gryende, försåtliga, 

leende, välmenande diktaturen. 

Dess leende är en kroksabel. Dold i kappan på varje parti.

Beskyddande läggs en stark, varm arm runt dina axlar;
man vill få dig att tro att du inte vet ditt eget bästa.

Men handflatan är iskall.

Tro inte dem som säger att vi lever i ett välfärdsland,
ett folkhem, en oas i världen, och att man vill dig väl.
Mynten behöver bara förlora sitt värde
för att vargen i människan ska framträda.

Tro inte att demokratin är genomförd.

Tro inte broschyrerna som pressas genom din dörr.
Tro inte att det finns golv i dessa luftslott.

Akta er. Var vaksamma.

Tro inte dem som hävdar att en del människor saknar värde;
lyft en näve sand, kasta den mot skyn och prisa varje korn som faller.

Hjälp inte dem som vill tukta träden, ansa buskagen,
slå ängen och snagga gräsmattorna.
Lyssna inte på dem som förbannar tistlarna, möglet, rötan, rosten
 - deras tungor är ålar, deras meningar är taggtråd.

Tacka din skapare för häxorna, kättarna, mystikerna, gnostikerna,
kufarna, clownerna, gisslarna, de utstötta, tiggarna, de i tunnorna letande,
de i portarna ropande, charlatanerna, schamanerna, fantasterna,
de ur hjärtat ösande, vägvisarna, de piskade, profeterna,
de saktmodiga, de enfaldiga, 

det friska vatten
utan vilket kvarnhjulet 

stode stilla.

Stefan Demert

ALLT DET GAMLA

ALLT DET GAMLA

Allt det gamla
befinner sig i ett tillstånd
av upplösning.

Oron löper

från hus till hus
och slår på dörrarna.

Korsar rabatterna,
hoppar över de små staketen,

gör fotmärken

i det krattade gruset,
får tulpanblad att lossna.

Undrans frö sås av budbäraren,
förändringens förelöpare.
Fönster tänds. 
Ansikten visar sig.

Utanför husen står snart det nya

med alla sina underliga
standar och legoknektar;

patrasket från framtiden, 
den vapenlösa armén.

Den osårbara.

Men först

oron där utanför 
på snabba ben

och facklans löpeld
som en eldsvans mellan husen.

Konungens kurir.

Stefan Demert

ALMANACKSATLETEN

ALMANACKSATLETEN

Almanacksatleten är upptagen jämt,
sitter mitt i smeten som han själv bestämt.
Klocka och kalender är hans lås och garn.
Med snabba blädderhänder klappar han sitt barn.

Kastar i sig fikat, nuddar hustruns kind.
Allt är redan spikat. Rusar genom grind.
Jämt är klockan slagen när han drar förbi.
Han är låst av dagen som han lever i.

Men han finner glädje i att säga så:
”Torsdagen den tredje, vecka fyrtiotvå”.
Arbete och fritid spelar ingen roll,
allt ska inplaneras så han har kontroll.

Almanacksatleter – oftast är det män -
sitter jämt och äter lunch med den och den.
”Han kan inte svara, pröva om en stund.
  Han har just ett möte med en viktig kund.”

Många järn i elden varje röd minut,
aldrig att han unnar sig att pusta ut.
Inte ens på kvällen; då har han sin squash.
Efter sista smällen är det ”hej” och ”mors”.

Klockan tjugo nollnoll bränner han sig brun.
Tjugotvå och trettio drar han över frun.
Stjärnorna de blänker uppå himmelen,
men atleten tänker: ”Schemat höll igen!”

När så döden ringer på hans telefon,
svarar sekreterarn: ”Vem får jag hälsa från?”
Men hans jack dras ur, och när han sänks till frid,
hör man från hans kista: ”Jag har inte tid!”.

Stefan Demert

ANSIKTET

ANSIKTET

När jag värderar andra, värderar jag mig själv.

Du uppträder ständigt som det förväntas av dig
att just du ska uppträda.
Du har en roll. "Nummer och namn”
- med vidhängande relationer
såsom släkt och vänner.
Du sköter din uppgift i kollektivet, kåren,
familjen, föreningen, kommunen, landet.

Söker du dig någon gång utanför din roll
och bryter sönder bilden av dig själv

så som den är i andras ögon och medvetande,
kan du lätt skapa panik.

Du stämmer inte efter den ritning alla har av dig.

Om du vill gå din egen väg och bryta mönstret,
ska du finna att du kan möta fientlighet
för att du nu tvingar människor att tänka om
och ändra bilden de har gjort av dig.
En del kommer att ta din förändring som en förolämpning.

Så placerar vi varandra i burar och vaktar utanför
så att ingen kan smita ut och skapa oro
i den zoologiska trädgården.

Vi hämmar varandra, hindrar varandra att blomma.
Men mest hindrar du dig själv.
Hårdast bevakar du dina egna rörelser.

Att vara någon, innebär att dygnet runt 

väga och värdera annat och andra 

i förhållande till sig själv.

Det finns en frihet och en frid som grundar sig på
att inte behöva vara någon, att tona ned jaget,
att vara - men utan egentlig identitet,
att se sig själv i alla och finna alla i sig själv.

Med alla menas ALLA, och inte
att man skiljer ut dem man finner behag i.

Denna frihet innebär - accepterandet
av det rådande tillståndet,
att man inte med sina subjektiva värderingar
försöker tillföra tillståndet andra beståndsdelar
än vad det består av.

Vi måste bränna flaggor och gradbeteckningar.

Fastfrusna på tundror och hedar ligger isblocken
och betraktar varandra med misstänksamhet.

Får de ligga tillräckligt länge i solen

flyter de ihop, drunknar de i varandra.

Men först måste någon våga sig ut bland dem

och viska med vårljum andedräkt: ... r e v o l u t i o n ... !

Den totala revolutionen riktar vapnen mot alla;
ingen må försöka gömma sig
och tro sig tillhöra undantagen:
vem kan bryta ett ax i ett fält och säga:

– detta var ett fint ax, mer värdefullt än de andra,
det tar jag hem och ramar in och skriver hyllningsdikter till!

Den totala revolutionen 

röjer inte undan en åsikt
för att ge plats åt en annan; 

den röjer undan allt, skonar ingen, 

låter all säd falla för lien.

Till minne av denna historiska slakt

ser vi hur på slagfältet ett monument avtäcks:
det föreställer ett gigantiskt ansikte.

Går vi närmare ser vi att detta ansikte
är uppbyggt och har fått sitt uttryck
av millioner mindre ansikten.

Konstnär: Okänd.

Verkets namn: ”Den Gudomliga Olikheten".

Stefan Demert

ARK OCH ORD

ARK OCH ORD

Detta är ett exempel på hur en tom sida 

kan fyllas med ord.

Så fylldes en gång tomheten med liv.

Den och medlen fanns - medel skapade 

av en tidigare utveckling,

och som papperet och pennan har 

sin övervakare och utnyttjare,
så var tomheten och medlen övervakade, 

väntande på att utnyttjas.

Vi och Gud skapade världen.

Vi blåste vår ande in i människan. 

Gud är allt du ser.

Han är ögat du ser med, 

hjärnan du uppfattar med, 

tanken som följer.

Han är din oförmåga och din förmåga.

Han måste ständigt väckas och hållas vaken 

– av din vrede, din förtvivlan, din glädje, 

din nyfikenhet men framför allt: din kärlek.

När din kärlek är som starkast 

är Gud klarvaken;

då följer han din minsta rörelse 

med spänd uppmärksamhet
- som katten ulltåten -

ty då har du rört vid honom, 

nuddat ditt inre.

Vi är medskapare.

Vi har själva en gång lagt grunden 

till allt detta, och vi ska själva 

en gång avsluta.

Det tomma fylls med ord skrivna av oss alla.

Det oskrivna ligger alltid väntande på att skrivas

– och mitt i beckmörkret i det nedsläckta landet
finns det alltid något rum där lampan brinner,

där orden fogas samman på det vita arket,
där tanken växer över tomheten.

Stefan Demert