AVBILD

Och Gud - skapade rädisan till sin avbild.

Och upp ur jorden slets den
i sitt gröna hår med ilsket

rödblossande ansikte,
beredd att sprida
sin bittra smak.

Redan från början var den en protest
mot sin egen existens.

Stefan Demert

AVBROTT I ÄVENTYRET

Snön ligger decimeterdjup.

Ute på fältet samlas kråkorna i grå kappor och svarta schalar.

Räknar igenom flocken och lägger upp taktiken inför vintern.

Småbjörkarna spretar, och molnen kryper på knä över landskapet;
det är knappt de orkar ta sig över gärsgården som löper
som en i dunklet påbörjad och i vitdiset oavslutad mening.

Sen november.

Klockan är tre på eftermiddagen och allt är lugnt i landet.

Knivarna ligger ordnade i knivlådorna.

Liv och död möts i svängdörrarna och hälsar igenkännande.

Kråkorna har bestämt sig
för att flytta till förorterna under den kallaste tiden.

Beslutet var enhälligt. De lyfter utan ett ord.

Platsen de lämnat är beströdd

av sakta borttöande tecken, oläsliga kråkfötter.
En vingpenna står nedstucken i snön.

Ur dimman

sänker sig passagerarplanet med alla ljus påslagna;
landningsbanan har gömt sig i skogen,
har hängt sina blålila ljus i asparna.

Kråkorna landar

på parkeringsautomater och lyktstolpar;
svarta ögon mönstrar gräsmattorna nedanför balkongerna.

På andra sidan fälten
försöker planet ta sig in i skogen.

Granarna drar sina grenar längs dess sidor.

I knivlådorna rör sig knivarna oroligt.

Det är sen november.

Fönstren behöver tätas
och vindens ande blidkas.

Över våra huvuden, under våra fötter,

växer en landningsbana
med blåljus blinkande.

Planet söker i skogen, och bortom den river ett arbetslag
upp den räls som skulle fört tågen vidare.

I universum flätas dimensionerna i varandra.
Bildar en korg. Facklor belyser den.

I den ligger ingenting - som ett äpple.

Uppätet eller ännu inte ditlagt.

En skata flaxar förbi med en silversked i munnen,
och lärdomsböckerna i ryggväskorna
knuffar brutalt barnen hemåt hopkurade i råluften.

Knivarna tar sig upp över kanten och ut i rummet -

– då slocknar mörkret:

lampan tänds burdust, och maskinisten ler generat
och förklarar att filmen gick av.

Vi ser på varandra och ler: Ja se tekniken.

Utanför står vårkvällen ljum.

Stefan Demert

Avsked I

  

Spadtag

Alla dessa avsked: spadtag
som åter vänder upp allt det nedmyllade i skarpljuset.

I hjärtat slås minnet in som en spik.

Värker vid minsta rörelse.

Men avskedets sveda sägs ge vika inför återseendets sötma.

Som om inget egentligen hänt.

Som om år av saknad,
eoner av åtskillnad endast vore fjun, blom och lätta löv.

i vår gemensamma hemliga trädgård.

Stefan Demert

Avsked II

Ur det sönderrivna

Ur smärtans klor och taggar,
ur de sönderrivna trasorna,

ur det isärtagna och splittrade,
måste insikt stiga.

Ur sorg och saknad,
ur det novembergrå ruinlandskapet,
ur de avlövade träden,

måste fågeln lyfta
med guldglimt på vingen.

I avskedets mörka mylla
är redan återseendets frö planterat.

Och en gång stundar festen,
då alla förlorade

söner och döttrar
har hittat tillbaka hem.

Om den glädjen
kan ingen människa tala.

Stefan Demert

AVSKED OCH MÖTEN

Jag sa: Jag har svårast för avsked. Att betrakta.
Varsomhelst i livet. I en film, eller i en bok.
Eller på riktigt. Andras. Mina egna.

Han sa: Jag har svårast för möten. Efter lång åtskildhet.
De springer mot varandra på en äng, de söker varandra
på en perrong - efter alla dessa år… och där! Äntligen!
Är det verkligen du! De omfamnar varandra.

Vad har hänt sen avskedet? Är de samma människor?
Blir återföreningen en besvikelse, eller är det som om tid
inte existerat, att det är nu som det var då.

Ja, denna glädje vid återmötet, den är smärtsammast.
Vad sker nu…?

Avsked, sa jag.
Möten, sa han.

Men finns det egentligen någon skillnad mellan dessa?

I avskedet ligger mötet. I mötet finns avskedet.

Glädje och smärta är oskiljaktiga.

Som två knäppta händer,
där ingen av dem vill släppa den andra.

Och hörs inte i tystnaden som en bön
att denna närhet ska bestå.

Stefan Demert