AVBROTT I ÄVENTYRET

Snön ligger decimeterdjup.

Ute på fältet samlas kråkorna i grå kappor och svarta schalar.

Räknar igenom flocken och lägger upp taktiken inför vintern.

Småbjörkarna spretar, och molnen kryper på knä över landskapet;
det är knappt de orkar ta sig över gärsgården som löper
som en i dunklet påbörjad och i vitdiset oavslutad mening.

Sen november.

Klockan är tre på eftermiddagen och allt är lugnt i landet.

Knivarna ligger ordnade i knivlådorna.

Liv och död möts i svängdörrarna och hälsar igenkännande.

Kråkorna har bestämt sig
för att flytta till förorterna under den kallaste tiden.

Beslutet var enhälligt. De lyfter utan ett ord.

Platsen de lämnat är beströdd

av sakta borttöande tecken, oläsliga kråkfötter.
En vingpenna står nedstucken i snön.

Ur dimman

sänker sig passagerarplanet med alla ljus påslagna;
landningsbanan har gömt sig i skogen,
har hängt sina blålila ljus i asparna.

Kråkorna landar

på parkeringsautomater och lyktstolpar;
svarta ögon mönstrar gräsmattorna nedanför balkongerna.

På andra sidan fälten
försöker planet ta sig in i skogen.

Granarna drar sina grenar längs dess sidor.

I knivlådorna rör sig knivarna oroligt.

Det är sen november.

Fönstren behöver tätas
och vindens ande blidkas.

Över våra huvuden, under våra fötter,

växer en landningsbana
med blåljus blinkande.

Planet söker i skogen, och bortom den river ett arbetslag
upp den räls som skulle fört tågen vidare.

I universum flätas dimensionerna i varandra.
Bildar en korg. Facklor belyser den.

I den ligger ingenting - som ett äpple.

Uppätet eller ännu inte ditlagt.

En skata flaxar förbi med en silversked i munnen,
och lärdomsböckerna i ryggväskorna
knuffar brutalt barnen hemåt hopkurade i råluften.

Knivarna tar sig upp över kanten och ut i rummet -

– då slocknar mörkret:

lampan tänds burdust, och maskinisten ler generat
och förklarar att filmen gick av.

Vi ser på varandra och ler: Ja se tekniken.

Utanför står vårkvällen ljum.

Stefan Demert