AVSKED OCH MÖTEN

Jag sa: Jag har svårast för avsked. Att betrakta.
Varsomhelst i livet. I en film, eller i en bok.
Eller på riktigt. Andras. Mina egna.

Han sa: Jag har svårast för möten. Efter lång åtskildhet.
De springer mot varandra på en äng, de söker varandra
på en perrong - efter alla dessa år… och där! Äntligen!
Är det verkligen du! De omfamnar varandra.

Vad har hänt sen avskedet? Är de samma människor?
Blir återföreningen en besvikelse, eller är det som om tid
inte existerat, att det är nu som det var då.

Ja, denna glädje vid återmötet, den är smärtsammast.
Vad sker nu…?

Avsked, sa jag.
Möten, sa han.

Men finns det egentligen någon skillnad mellan dessa?

I avskedet ligger mötet. I mötet finns avskedet.

Glädje och smärta är oskiljaktiga.

Som två knäppta händer,
där ingen av dem vill släppa den andra.

Och hörs inte i tystnaden som en bön
att denna närhet ska bestå.

Stefan Demert