KRÅKSÅNG

KRÅKSÅNG

  

Fågel I;

När jag flög ut en sväng idag så blev jag ganska låg.
Det första som jag spana in var ett besprutningståg.
Och efter det så blev jag knappast gladare i håg,
för vart jag såg så såg jag såg vid såg vid motorsåg.

Fågel Il:

När jag flög ut en sväng idag så mötte jag en örn.

Det var nå't konstigt med honom, han verka' fått en törn,
han kunde inte lyfta, nej, det stämde inte för'n,

han yra nå't om "kvicksilver" och somna' i ett hörn.

När jag flög ut idag så blev jag sugen på nå´t gott.
Jag hade tänkt en daggmask eller något annat smått.
Men uppå motorvägen var det dukat riktigt flott
- med pressad grävling, mosad räv och igelkottskompott.

Båda:
Du människa, vad hjälper det hur hårt du ligger i,
det fina i all kråksång verkar gå dig helt förbi.
Du gnetar och gnor och kajkar och ror nedför livets Vindelälv.
Snart är du ensam i din båt – och då får du kvittra själv.

Stefan Demert

KRÄMAREN

KRÄMAREN

Så länge han än hade krafter och kände sig nyter och kry

så gjorde han sylter och safter som gladde var gom i vår by.

Han hade receptet på sylten som fyllde med sötma var sked.

Men nu har han tagit ner skylten och blivit en jordgubbe med.

Men ingen må känna sig purken att krämare kommer och far.

Nu skruvar vi locket av burken och njuter den sylt som är kvar.

Stefan Demert

KUCKELIKU

KUCKELIKU

Jag har varit på resa i tid och i rum
på de allra mest märkliga ställen.

Och ändå så vaknar jag upp i den säng
där jag slöt mina ögon om kvällen.

"Ett logiskt och vardagligt, cykliskt förlopp"
säger en som kan allting förklara.

Jag säger: En gåta är gryningens ägg,
och att vara kan kläckas ur vara.

De flesta går tyngda av bördor omkring
och samlar fragment utav stunder.

Jag önskar de kunde bli vakna och se
att varje sekund är ett under.

Stefan Demert

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

Kung Nedrik han hade en väldig Kanon

var kula var stor som den största melon,

Var dag gav han order att femtio skott
med den skulle skjutas mot grannkungens slott.
Och stygge kung Nedrik han hoppa och sprang,
och tjöt av förtjusning var gång det sa pang

Kung Fredrik han satt på en fallfärdig tron
och led uti dånet av Nedriks kanon.

Han hade i vardera örat en propp
och var gång det small gjorde kronan ett hopp.

Det regnade skärvor vid varje krevad
och rappningen föll i hans mjölkchoklad.

Kung Nedrik han hade en humor som få,
var kula som gjordes, lät han rista på:

"Till Fredrik från Nedrik”. Hans skämtlynne var
precis lika svart som den kappa han bar.

Och leende gick han till sängs varje kväll

och drömde om morrondan´s smällkaramell.

Kung Fredrik han satt i sitt söndriga slott
och målade blommor i gult och i blått.

När tavlan var färdig, så skrev han därbak:
"Till Nedrik från Fredrik, här får du en sak
att hänga nånstans i de salar du har.

Du hör ju till dem som har väggarna kvar."

När Nedrik så småningom tavlan fick se,
så upphörde genast hans läppar att le.

Han kände sig hånad och avundsjuk.

Det han ej förmådde med pensel och duk,
det tog han igen med sin stora kanon:
Med ens gav han order om dubbel ranson!

Kung Fredrik han satt på en kullfallen vägg
och gnolade i sitt förkolnade skägg.
Han blandade färger uppå sin palett
och målade ännu en blomsterbukett.

Då började kulorna dråsa från skyn

och Fredrik blev blek som ett lakan i hyn.

Ack det som fanns kvar av kung Fredriks gemak, 

det störtade samman med dunder och brak.

Den milde kung Fredrik han upphov ett skri.

Och begravdes längst ner med palett och staffli.

Så går det för den som är mild till sitt sätt
och inte begagnar kanon och lavett.

Kung Fredrik låg död bland ruiner och skrot.
Han sörjdes av gräset som burit hans fot,
och himlen begrät hans bedrövliga skick,
och speglarna sörjde hans ljusblå blick.

Mest sörjde väl kanske kung Nedrik ändå:
Nu fanns ingen längre att skjuta uppå.

Stefan Demert

KVINNAN

KVINNAN

Kvinnans röst ropar ur brunnen.

Den stiger längs väggarnas sten upp mot ljuset.

Den hörs i skogen.

Omsorgens tid stundar. Dräpandets tid är döende.

Men först, i en sista våldsam kraftansträngning
ska svärden höjas och det Gamla ta upp jakten på det Nya.

Men även så ska ske, att det Gamla i blint raseri
ska låta svärdet gå utan urskiljning
och svårt sarga sig själv.

Det Nya saknar vapen. Dess vapen är flykten. Gömställena.

Upptäckt, uppbrott och flykt - men inte bort.
Nej, längre och längre in i landskapet.

En utmattningstaktik.

Tills draken sjunker ihop som ett rivet cirkustält.

Då kan de jagade komma ut ur skogarna.

Då stundar omsorgens tid.

Kvinnan tar ett steg fram ur skuggan
under trädet.

Stefan Demert