KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

Kung Nedrik han hade en väldig Kanon

var kula var stor som den största melon,

Var dag gav han order att femtio skott
med den skulle skjutas mot grannkungens slott.
Och stygge kung Nedrik han hoppa och sprang,
och tjöt av förtjusning var gång det sa pang

Kung Fredrik han satt på en fallfärdig tron
och led uti dånet av Nedriks kanon.

Han hade i vardera örat en propp
och var gång det small gjorde kronan ett hopp.

Det regnade skärvor vid varje krevad
och rappningen föll i hans mjölkchoklad.

Kung Nedrik han hade en humor som få,
var kula som gjordes, lät han rista på:

"Till Fredrik från Nedrik”. Hans skämtlynne var
precis lika svart som den kappa han bar.

Och leende gick han till sängs varje kväll

och drömde om morrondan´s smällkaramell.

Kung Fredrik han satt i sitt söndriga slott
och målade blommor i gult och i blått.

När tavlan var färdig, så skrev han därbak:
"Till Nedrik från Fredrik, här får du en sak
att hänga nånstans i de salar du har.

Du hör ju till dem som har väggarna kvar."

När Nedrik så småningom tavlan fick se,
så upphörde genast hans läppar att le.

Han kände sig hånad och avundsjuk.

Det han ej förmådde med pensel och duk,
det tog han igen med sin stora kanon:
Med ens gav han order om dubbel ranson!

Kung Fredrik han satt på en kullfallen vägg
och gnolade i sitt förkolnade skägg.
Han blandade färger uppå sin palett
och målade ännu en blomsterbukett.

Då började kulorna dråsa från skyn

och Fredrik blev blek som ett lakan i hyn.

Ack det som fanns kvar av kung Fredriks gemak, 

det störtade samman med dunder och brak.

Den milde kung Fredrik han upphov ett skri.

Och begravdes längst ner med palett och staffli.

Så går det för den som är mild till sitt sätt
och inte begagnar kanon och lavett.

Kung Fredrik låg död bland ruiner och skrot.
Han sörjdes av gräset som burit hans fot,
och himlen begrät hans bedrövliga skick,
och speglarna sörjde hans ljusblå blick.

Mest sörjde väl kanske kung Nedrik ändå:
Nu fanns ingen längre att skjuta uppå.

Stefan Demert