ÅRSRINGAR

ÅRSRINGAR

I trädets väsen råder ingen brådska.
Det räknar sländorna förstrött.
Det håller armen ut för spindelväv att vävas;
det låter offren surra mellan löven.
Det mäter rymden varje år
med nya gröna centimeter.
Det låter stjärnor vila i sin krona
och lyfter månen över låga snår.
Det böjer ned en gren mot älgens läppar
och skyddar fåglarna i korta fågelsömnen.
Det låter nyckelpigan krypa uppför stammen
som ett vandrande hjärta
med levnadsåren präglade i skölden,
och kastar höstetid sina mynt på marken:
som en hotellgäst
som blir uppmanad om förskott innan vilan.
Som ringar vidgar sig i vatten
så vidgar ringar sig i trädet Jordabok
som ekon av det frö som en gång föll.
År läggs till bark.

Jag går mig själv till mötes.
När vi står framför varandra
− mina jag −
sker ett utbyte av frön

ÅSNAN

ÅSNAN

Det står en åsna i mitt rum.

Den vägrar att flytta på sig,
den har kommit för att stanna.

Jag har lockat den med morötter
men den säger: Följ mig.

− Men du rör dig ju inte!

Då svarar den: Du måste öva upp
din iakttagelseförmåga:

Envisheten är också en rörelse.

ÅTERRESA

ÅTERRESA

Morgon.
Sjutåget från Sundsvall.

En tall
stiger fram ur dimman.
En skog följer efter.

Dropparna rinner
längs rutorna.

Tanken rinner längs spåret.
Slår i stolparna.

Ute på fälten
ropar gråa lador
efter gula skördar.

Tåget verkar lufsa
till knäna i snö.

Plasten efter
den uppätna smörgåsen
rör sig hopknycklad
i kaffekoppen.

Vasens falska mimosa
tror sig lura betraktaren.

En man undrar
om jag är
den han tror
att jag är.

Snörök.

ÄDELSTENARNA

ÄDELSTENARNA

Gnistrande, oinfattade smycken.
Flygande droppar
av bärnsten och ebenholtz,
agat och smaragd,
rubin och opal:
de alltid närvarande
insekterna.

ÄN I DAG

ÄN I DAG

En gång satt jag i mörkret i trädgården

och lyssnade på nattfjärilarna.

Det gällde att andas mycket tyst
för att höra dem.

Allra bäst gick det
om man höll andan helt.

Men inte ens då var det lätt.
Man kunde missta sig:
var det ljudet av nattfjärilens vingar
eller klöverblad som slöt sig för natten.

Än i dag vet jag inte.

ÄNDÅ

ÄNDÅ

Det visade sig
allt tommare.

Inte ens halva helheten
uppenbarade sig.

Det gemensamma ansiktet
var bara en lång näsa.

Munnen var inte ens uppsprättad.

Fingrarna saknade hand.

Fötterna var fastväxta i åkern.

Ögon letade
i varsin skog.

Klippväggen kastade inte
tillbaka ropen.

Ändå talade en del
om att de upplevde
”världen”.

ÖVER AVSTÅND

ÖVER AVSTÅND

Jag har så fin kontakt
med min bil.
På flera meters avstånd
trycker jag till med nyckeln.
Vips blinkar strålkastarna
och bilen släpper ifrån sig
ett litet ljud.
Vips är dörrarna upplåsta.
När jag lämnar den
är det samma sak:
tryck – blink – ljud – låst.

Det känns som om vi
verkligen kan lita på varandra.
Att vi har någon sorts
kontakt över avstånd.
Som man har med
verkliga vänner.

ÖVERBLICK

ÖVERBLICK

Sahara till vänster
säger flygkaptenen.

Havet till höger.
Och solen rakt upp.

Hela Jorden under.

Vi väljer från drinkvagnen
och surrar vidare
i Scanairs fluga.