I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I de ändlösa debatterna förvandlas småningom debattörerna

till välkända statyer, var och en pekande i sin riktning,
var och en uppsyningsman över sin domän.

Där står L med sitt brutna svärd lite patetiskt höjt.

M på sin nedsuttna häst.

Och där skymtar O, under guanon.

Och P - som alltid ser ut över vattnet
med något drömmande i bronsögat.

Där ser vi Q med slokande tulpaner vid sin fot.

Och R, med en sköld stor som en lagårdsdörr.

Och vi ser S, alltid med samma bok i sina händer
alltid uppslagen på samma sida.

Dessa älskade statyer.

Dessa vördnadsbjudande monument över sig själva.

Vi hör deras röster mellan husen.

Det går som ett nätverk av kablar mellan dem,
och vi hör det sjunga och fräsa i trådarna.

Och den som inte kan känna sig trygg
under detta nätverk 

kan alltid trösta sig med
att det går att se himlen
genom maskorna.

Stefan Demert

I GRYNINGEN

I GRYNINGEN

I gryningen.

Avrättningarnas alldeles egna inbokade tid.

Stirrande in i cellväggen låter fången sitt vatten för sista gången.

Dö i en gryning.

Födas vid nattens ände.

Prästen vaknar med ett ryck efter dålig sömn.

Han lägger ett bokmärke i bibeln

– letade citat hela natten.

(det är en mycket prominent fånge

och en mycket uppmärksammad likvidering)

De anhöriga skriver in i det sista nådeansökningar.

Modern gråter i sitt hörn.

Fadern förbannar rastlöst traskande tingens ordning

– att den de avlade
går detta snöpliga slut till mötes.

Av morgonbrisen reser sig håren
på bödelns muskulösa armar
när han provar repets styrka.

Vittnena formerar sig mumlande.

Mot slutet går allt fort:
fången pendlar, pekar som ett lod mot jorden

men endast råkorna på taken och råttan vid sitt hål
hör den hängde sjunga i sin snara.

Stefan Demert

I KATAKOMBERNA

I KATAKOMBERNA

 

I katakomberna

står skeletten i groteska ställningar,
invirade i klädtrasor,
med hängande underkäkar
och tomma ögonhålor.

Som riggar med dåligt satta segel.
Passagerarna har gått iland för länge sedan.

Vi går förbi, ryser och tänker:
Snart är det min tur att vandra in

i namnlösheten.

Ty här är individerna utplånade
och har ersatts med en samling dödskallar.
Kraniet, symbolen för vår dödlighet,

så flitigt utnyttjat, ler åt vår skräck.

Skelettet råkar överleva köttet.

Vore det tvärtom

skulle människornas ansikten symbolisera döden,
individerna skulle förfölja oss.
Skelettet blev då det vi saknade.

Bättre då - än våra individuella olikheter - likheten.

Kraniet är bara väggarna i ett rum

i en rivningsfastighet.

Någon bodde där
och har nu flyttat till en annan lägenhet.

Ljusare belägen.

Stefan Demert

I landet Vuo

I landet Vuo

 

I landet Vuo på planeten Belkeb Bek mals tiden varje afton
i en "tidkvarn" av några av de uthålligaste honkönen,
medan de andra invånarna kippar efter tidluft.

Därför ser man fram mot aftonen med bävan: Ska de orka mala?

Tiden vreds ur led under det krig

då Vuo ödelade alla andra länder på planeten.

Tidkvarnen är en produkt konstruerad av de skarpaste hjärnorna.
Invånarnas andnöd och ångest är en del av deras stora skuld - så svår att bära.

Man undviker att tala om gångna tider eller nämna andra länder.

Men sorgen lyser igenom. Man sjunger:

Jag kände en arpra från landet Arp med lysande gula veldar.

Hon föll i den torrlagda tidens brunn när schirvorna sprängde allt.

Jag ser henne gå där vi båda gått, långt innan helhet brast.

Ensam i Vuo jag darrar.

Än mindre försöker man uppsöka Vuos gränstrakter för en skymt utåt.

Men det finns de som av nyfikenhet, skam och medkänsla varit över.

De vågar aldrig tala öppet; än så länge straffas man för spridande
av kunskap om länderna omkring.

Men de berättar i små kretsar och sammanslutningar om märkliga ting.

Till och med om levande varelser i de blå skogsområdena.

Om lågt flygande buoximer, om vandrande hjordar av jender,

helt olika Vuos - ja, det ryktas om

(trots Vuos vetenskapsmäns förnekande)

arpmutationer, små flockar av arpliknande varelser,
räddögda och spädlemmade, har setts och har framför allt hörts tala
under de savdroppande blomsterträden. Ja, träd verkar växa som förr.

Den man trodde utbrända havsfjärilen har också setts.

Att Den Stora Fågeln skulle vara vid liv är förstås ett önsketänkande.

Men det har berättats att krellderna dyker som förr i det järnbruna vattnet.

De som hört om allt detta gläds, diskuterar det under ivriga samtal, hoppas

– och känner skulden tynga mindre.
Kanske finns det en framtid för planeten Belkeb Bek.

Märkte ni att det fladdrade till?
En havsfjäril måste ha passerat minsta månen.

Stefan Demert

I SKYMNINGEN

I SKYMNINGEN

 

Miljarder lampor lyser upp de jordiska nätterna.

För det ljusets skull suger människan musten ur planeten
som tjänar och tjänar tills tjänandet nått sin gräns.
Då begynner självläkandets tid.

En efter en ska lamporna slockna. Bilarna stanna.

I skymningen ska älgarna gå över vägen utan fruktan
och i älgarnas spår över människans väg ska skymningen följa.

Räds inte detta.

Såret på din hand läks.

Planetens sår måste också läkas.

På skymning följer natt.

Sedan gryning.

Stefan Demert

I TROLLKARLENS HATT

I TROLLKARLENS HATT

l trollkarlens hatt är det nästan mörkt
där vi sitter jag och kaninen

med värkande nackar och ögonen naglade

fast vid den skumma ovalen

Vi ser hur trollkarlens händer ljudlöst blixtrar förbi
hur han skickligt med korten palmerar

och gömmer dem slugt i manschetten

Ibland blir det svart i hatten

ty även trollkarlar sover
Då andas vi tungt och klänger oss över kanten

Då känner vi gräset i ryggen
Då ser vi andäktigt gripna en jättelik bröstkorg andas
och hur den av stjärnor malätna fracken

spänns över evigheten

Då säger vi till varann;

”Så vacker han är när han sover”

Men snart är vi åter tillbaka

I dunklet med värkande nackar

Snart skall vi åter följa bollarnas vandring i handen

Vi sitter och väntar på aftonens höjdpunkt
när trollkarlens händer skall dyka i hatten
och gripa den vita kaninen

Stefan Demert