I landet Vuo

I landet Vuo

 

I landet Vuo på planeten Belkeb Bek mals tiden varje afton
i en "tidkvarn" av några av de uthålligaste honkönen,
medan de andra invånarna kippar efter tidluft.

Därför ser man fram mot aftonen med bävan: Ska de orka mala?

Tiden vreds ur led under det krig

då Vuo ödelade alla andra länder på planeten.

Tidkvarnen är en produkt konstruerad av de skarpaste hjärnorna.
Invånarnas andnöd och ångest är en del av deras stora skuld - så svår att bära.

Man undviker att tala om gångna tider eller nämna andra länder.

Men sorgen lyser igenom. Man sjunger:

Jag kände en arpra från landet Arp med lysande gula veldar.

Hon föll i den torrlagda tidens brunn när schirvorna sprängde allt.

Jag ser henne gå där vi båda gått, långt innan helhet brast.

Ensam i Vuo jag darrar.

Än mindre försöker man uppsöka Vuos gränstrakter för en skymt utåt.

Men det finns de som av nyfikenhet, skam och medkänsla varit över.

De vågar aldrig tala öppet; än så länge straffas man för spridande
av kunskap om länderna omkring.

Men de berättar i små kretsar och sammanslutningar om märkliga ting.

Till och med om levande varelser i de blå skogsområdena.

Om lågt flygande buoximer, om vandrande hjordar av jender,

helt olika Vuos - ja, det ryktas om

(trots Vuos vetenskapsmäns förnekande)

arpmutationer, små flockar av arpliknande varelser,
räddögda och spädlemmade, har setts och har framför allt hörts tala
under de savdroppande blomsterträden. Ja, träd verkar växa som förr.

Den man trodde utbrända havsfjärilen har också setts.

Att Den Stora Fågeln skulle vara vid liv är förstås ett önsketänkande.

Men det har berättats att krellderna dyker som förr i det järnbruna vattnet.

De som hört om allt detta gläds, diskuterar det under ivriga samtal, hoppas

– och känner skulden tynga mindre.
Kanske finns det en framtid för planeten Belkeb Bek.

Märkte ni att det fladdrade till?
En havsfjäril måste ha passerat minsta månen.

Stefan Demert