I KATAKOMBERNA

I KATAKOMBERNA

 

I katakomberna

står skeletten i groteska ställningar,
invirade i klädtrasor,
med hängande underkäkar
och tomma ögonhålor.

Som riggar med dåligt satta segel.
Passagerarna har gått iland för länge sedan.

Vi går förbi, ryser och tänker:
Snart är det min tur att vandra in

i namnlösheten.

Ty här är individerna utplånade
och har ersatts med en samling dödskallar.
Kraniet, symbolen för vår dödlighet,

så flitigt utnyttjat, ler åt vår skräck.

Skelettet råkar överleva köttet.

Vore det tvärtom

skulle människornas ansikten symbolisera döden,
individerna skulle förfölja oss.
Skelettet blev då det vi saknade.

Bättre då - än våra individuella olikheter - likheten.

Kraniet är bara väggarna i ett rum

i en rivningsfastighet.

Någon bodde där
och har nu flyttat till en annan lägenhet.

Ljusare belägen.

Stefan Demert