VÄRN

VÄRN

I stormens öga
finns ett värn av stiltje.

Så länge stormen varar.

Där är det stilla havet.

Orkanen omsluter en pelare av ro.
Den pelaren bär upp alltet.

Den saknar fästen, den är själv ett fäste.

Människans ondska och grymhet

gör det svårt för henne att förstå
att hon deltar i en fest,
det stora Kärleksexperimentet.

När du utför en kärlekshandling

utan att tänka på den,
ja, när du själv efteråt kanske förvånas
över din egen känslokyla

– då är det kärlek.

Den ställer inga krav. Spekulerar inte.

Förväntar sig ingen motprestation.

En sådan handling märker du inte själv,
men den berikar din omgivning

Det finns bara en sak som är viktig. En enda.

Kärleken till medmänniskan
och planetens alla manifesterade former.

Allt utanför detta enda
är vandringar och irrfärder runt kärnpunkten.

Den enda.

Vi kan aldrig förstå aldrig fatta.

Endast med känslan påkopplad
kan vi få glimtar av det vi aldrig kan förstå.
Glöm intellektet och värderingarna ett tag.

Lyssna till känslan.

Då stiger bubblor upp mot dig från alltets botten.
Svaren når ytan.

Ibland bränner det till i bröstet på dig.
En smärtans glädje över att existera överväldigar dig.

Du känner ro, och har fördragsamhet med allt. Även dig själv.

Då är du nära.

Då är du nästan framme.

Vi knäar under kosmos' tyngd och mörker,
och tror oss utestängda

– medan de suveräna svalorna
överkorsar himlen
med några snabba streck.
De känner ingen vördnad,
de vet att de är inneslutna.

I stormens öga finns ett värn av stiltje.
Så länge alla stormar varar.

Stefan Demert

ÅLNING MEDELST HASNING

ÅLNING MEDELST HASNING

En gång var jag i det militära
för att Gud och kungen ära.
Där fick vi lära oss en konstig kasning
som kallades ålning medelst hasning.

Och vi kasade och kavde
och vi slingrade och skavde.
Hela da'n så åla vi,
men inte säg vi lede fi.

Det var bara gråsuggor och sprättmaskar
och kolapapper och tablettaskar.
Vi säg bara lera och skit och legymer
och vi blev kladdiga om våra kostymer.

Int' kom jag fram
till Vietnam.

Aldrig nådde ja´

till Kambodja.

eller vart vi nu skulle.
Vi kröp hela da'n mot en kulle
där vi skulle inta en sten bland träna
och vi fick inte ens krypa på knäna.

Å jag tänkte, det här var en långsam färd
men det är väl nån sorts besparingsåtgärd.
Dom vill att vi skall tugga gräs som korna
och att vi skall spara sulorna på skorna.

Vem kan ha hittat på det här?
Det måste ha vart en trasslig ”käär”.
Det måste ha varit nån som är blyg och tillbakadragen
och som inte är rädd att bli kall om magen.

Och jag tänkte, det här måste vara en syn
om en kom krypande så här i byn.
Om en kom kasande så här till handelsbon
skulle en bli beglodd utav person efter person
som skulle säga,
det här var en konstig kommunikation.

Så ålning medelst hasning som förflyttningsknep,
det är bara skräp.

Stefan Demert

ÄNGELN

Jag är blott på genomresa.

Finns här något pensionat?

Mig lockar föga ortens lyxhotell.

Jag önskar endast natthärbärge

och en tallrik mat och kanske
även sällskap för en kväll.

Men jag har sett att storken är på väg åt erat håll.
Då täcker ej försäkringar och grundlig statistik.

Då kan ni kasta pärmarna med alla protokoll;

ty hinnorna har brustit – världen läcker son ett såll.

Och lommen flyter död i eran vik.

Jag är en ängel utan vingar,
men jag har en vandringsstav.
Jag har närmare till gräset än till skyn.

Jag har vandrat över Jorden,
jag har färdats över hav
långt innan mänskan formades ur dyn.

Och jag har sett att stormen snart når fram till era hus.
Och den tar ingen hänsyn alls till ägor eller lås.

Den river alla ledningar och släcker alla ljus;
och alla torn ni reste ska den kasta runt som grus

– och intet enda korn ska återfås.

Ni kan glömma att ni sett mig.
Ni kan glömma vad jag sagt.
Ni kan fortsätta att leva som ni gjort.
Ni kan låtsas att jag aldrig övernattat i er trakt,

att jag aldrig; slog med staven mot er port.

Men jag har sett att stormen krossar vinst och överflöd
och sliter sönder lögnerna kring allt som varit spel. 
Ni tror jag är en mordängel som förebådar död,

men ser ni i min ränsel ska ni finna vin och bröd

– av vilket var och en må taga del.

Stefan Demert

ÄNGELN PÅ SKITIGA SKEDEN

Jag satt där på Skitiga Skeden,

ett uräckligt, nernött kafé,
så schabbigt och instängt och rökigt
att knappast man handen kan se.

Jag satt där och trängdes i baren
med baksmälla, stor som ett hus,
och tyckte det mesta var öken

– då syntes i dörren ett ljus

Och jukeboxen tystnade, Slabbiga Slim
kom av sig i slaget mot Jäkliga Jim.
Vi gned våra ögon och såg på varann.

Som genom ett trollslag all fylla försvann.

Först kom det en våg - sen kom skummet;
det glittrade, lyste och sken.

En ängel drog in genom rummet
och luften blev daggfrisk och ren.

Jag sitter på Skitiga Skeden.

Du tror nog att ängeln som kom
det var en sån där vanlig pangbrud
som får alla att vända sig om.

Men hon vickade inte på häcken,
hon gick inte in, nej, hon flög
och landade uppe på disken
och var bara halvmetern hög.

Hon log mot oss alla och ögonen lös.

och var och varannan blev smått religiös.
Hon hade det allrasom lenaste skinn

– och bartendern tappa' en helpava gin.

Men vågen drog bort, liksom skummet
som lyste och glittrade – sen
var ängeln försvunnen ur rummet
och luften blev tjyvtjock igen.

Ja, det var en märklig historia.
Hon kom och försvann i en dörr;
en liten med vingar och gloria
som bokmärkena ifrån förr.

Och ängeln på Skitiga Skeden
förnekas av alla som såg.

Men jag har en fjäder i hatten
och vet att det inte är båg.

Stefan Demert

ÄNTLIGEN

ÄNTLIGEN

För en gångs skull höjde jag rösten.

Och mötte ett förvånat ansikte
över sopptallriken.
Med en blick som sa:

"Vad var det herrn ville?"
Lite ironisk så där.

Men jag stod på mig.
Tänkte: nu eller aldrig.

Lade ett nytt rakblad på tungan.

Och drog till.

Hans blod sprutade över duken.             

Med en min bestående
av hjälplöshet och överraskning
föll han framstupa över bordet.

De övriga gästerna vände sig bort
och samtalade allt ivrigare och högre.

När jag såg hans belägenhet
kände jag en varm ström
genom bröstet.

Jag reste honom upp,
sydde ihop hans hals
och vred ur hans slips
över sopptallriken.

Vi fortsatte måltiden
under tystnad.

Men hela tiden
bubblade det
av glädje inom mig.

Äntligen.

Äntligen hade jag varit ärlig

Stefan Demert