ÅLNING MEDELST HASNING

ÅLNING MEDELST HASNING

En gång var jag i det militära
för att Gud och kungen ära.
Där fick vi lära oss en konstig kasning
som kallades ålning medelst hasning.

Och vi kasade och kavde
och vi slingrade och skavde.
Hela da'n så åla vi,
men inte säg vi lede fi.

Det var bara gråsuggor och sprättmaskar
och kolapapper och tablettaskar.
Vi säg bara lera och skit och legymer
och vi blev kladdiga om våra kostymer.

Int' kom jag fram
till Vietnam.

Aldrig nådde ja´

till Kambodja.

eller vart vi nu skulle.
Vi kröp hela da'n mot en kulle
där vi skulle inta en sten bland träna
och vi fick inte ens krypa på knäna.

Å jag tänkte, det här var en långsam färd
men det är väl nån sorts besparingsåtgärd.
Dom vill att vi skall tugga gräs som korna
och att vi skall spara sulorna på skorna.

Vem kan ha hittat på det här?
Det måste ha vart en trasslig ”käär”.
Det måste ha varit nån som är blyg och tillbakadragen
och som inte är rädd att bli kall om magen.

Och jag tänkte, det här måste vara en syn
om en kom krypande så här i byn.
Om en kom kasande så här till handelsbon
skulle en bli beglodd utav person efter person
som skulle säga,
det här var en konstig kommunikation.

Så ålning medelst hasning som förflyttningsknep,
det är bara skräp.

Stefan Demert