ÄNGELN PÅ SKITIGA SKEDEN

Jag satt där på Skitiga Skeden,

ett uräckligt, nernött kafé,
så schabbigt och instängt och rökigt
att knappast man handen kan se.

Jag satt där och trängdes i baren
med baksmälla, stor som ett hus,
och tyckte det mesta var öken

– då syntes i dörren ett ljus

Och jukeboxen tystnade, Slabbiga Slim
kom av sig i slaget mot Jäkliga Jim.
Vi gned våra ögon och såg på varann.

Som genom ett trollslag all fylla försvann.

Först kom det en våg - sen kom skummet;
det glittrade, lyste och sken.

En ängel drog in genom rummet
och luften blev daggfrisk och ren.

Jag sitter på Skitiga Skeden.

Du tror nog att ängeln som kom
det var en sån där vanlig pangbrud
som får alla att vända sig om.

Men hon vickade inte på häcken,
hon gick inte in, nej, hon flög
och landade uppe på disken
och var bara halvmetern hög.

Hon log mot oss alla och ögonen lös.

och var och varannan blev smått religiös.
Hon hade det allrasom lenaste skinn

– och bartendern tappa' en helpava gin.

Men vågen drog bort, liksom skummet
som lyste och glittrade – sen
var ängeln försvunnen ur rummet
och luften blev tjyvtjock igen.

Ja, det var en märklig historia.
Hon kom och försvann i en dörr;
en liten med vingar och gloria
som bokmärkena ifrån förr.

Och ängeln på Skitiga Skeden
förnekas av alla som såg.

Men jag har en fjäder i hatten
och vet att det inte är båg.

Stefan Demert