DEN TYDLIGA HEMLIGHETEN

DEN TYDLIGA HEMLIGHETEN

 

Jag är en del av en odelbar hemlighet.

Den döljer sig i det fullt synliga.

Den finns i varje beröring.

Den gömmer sig inte.
Därför är den så väl skyddad.

Dess kamouflage är det befintliga
det vi upplever som det verkliga.

Hemligheten är lika tydlig

som det underlag, den ljusa bakgrund
som är en förutsättning

för att skrift ska framträda;

den vithet som lyfter fram varje bokstav;
den skenbara tomhet

som håller varje ord vid liv;
den rymd som omger

varje mening.

Så tydlig

är hemligheten.

Men man har alltid talat om löven
och aldrig om saven.

Stefan Demert

DEN UPPSTUDSIGE

DEN UPPSTUDSIGE

Människan satte sin fot på månen. 

Foten sjönk ned i måndammet.

Det var det enda som skedde. 

Rymden genljöd inte av klockklang.

Inga änglar stötte i sina silvertrumpeter.

På jorden följde människorna 

i TV de märkliga mångubbarna.

Allmakten,

just på väg för att se ett nytt universum födas,
stannade upp ett tag, log och ruskade på huvudet:

Jasså, människan är uppe och studsar igen,
vacker, olydig och nyfiken som vanligt.

Tror att svaren finns i rymden.

Sen skyndade han vidare men lovade komma tillbaka.

Ingen är glömd i världen.

Stefan Demert

DET GAMLA OCH DET NYA

DET GAMLA OCH DET NYA 

När ytan ligger spegelblank och stilla
och tystnad råder kring den gamla sjön,
när inget finns med avsikt att förvilla
och ingen handling utförs uti lönn. 

När hjärtat och naturen möts på stranden
och allt som lever har gemensam sak,
när solen skiner in i öppna handen
och varje knuten näve hänger spak.

När JAS har vinglat färdigt över viken
 och mörkrets röster inte längre hörs 

– då öppnas det en grind till nya riken
där andra fanor fram i täten förs. 

Den Gamla Tanken är ett väldigt monster,
Den ligger i försåt för var och en.
Den dövar oss med lumpna trix och konster 

och påstår sig förvalta Sanningen.

Men ur det gamla föds det uppenbara,
en fyr som lyser led vid hoppets kust.
Den starrögde får barnaögon klara.
Den vilsne får sin leda bytt till lust. 

De döda må begrava sina döda.
De levande kan inte stanna kvar.
Den gamla tanken finner ingen föda
och ingen tröst bland sina gamla svar.

Men inget hindrar den som önskar följa 

– och den som tvekar blir ej dömd för det.
Den nya tanken önskar inget dölja.
Den bär på allt som alla innerst vet.

Stefan Demert

DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA

DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA 

Karl Wallenda störtade från lina, 73 år gammal, i Puerto Rico 1978

Så synd det skulle hända. Synd att det inte höll, 

tänkte Kalle stilla när han föll, 

Jag kan inte fatta, vad jag har gjort för fel. 

Var dojerna för glatta? Var linan alltför stel? 

Min fru har jag sett ramla, min dotter likaså. 

En son har jag sett famla efter linan i det blå. 

En måg har jag sett trilla och bäras bort på bår. 

En annan son föll illa och är lam sen sexton år. 

Jag tänker på all möda, vi alla lade ner. 

Nu är dom andra döda, och jag närmar mig alltmer. 

Vi tränade ju ständigt, så att vi dröp av svett. 

Så blev det så eländigt; vad var det som gick snett? 

Den frågan är en plåga, i detta sammanhang. 

Är svaret på min fråga, att vi saknade talang?! 

Vi skulle, som man borde, ha dansat lätt på tå 

på marken men det gjorde, vi inte - varför då? 

Tja, vi dansade på lina, högt över svalg och gap. 

En del sa: Ååå, så fina... och andra: Galenskap!!! 

I Puerto Ricos vimmel där slutar så mitt liv; 

jag gick emot en himmel men tog ett tanklöst kliv. 

För kvällen var så ljummen, och allting var så lätt. 

Jag gick där - över slummen, och allting kändes rätt.

Högt över mänskohopen, bland moln och fågelrop... 

- då väcktes jag av ropen från denna mänskohop.

Jag hörde luften vina. Jag föll utför ett stup 

och såg hur min gamle lina, försvann i rymdens djup.

Nå, allting har en ända - fast linan den har två 

- nångång ska det ju hända, att man ska sluta gå. 

Som sagt: allt har en ända; nu faller jag - men vart? 

tänkte Karl Wallenda, innan allt blev svart.

Stefan Demert