DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA

DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA 

Karl Wallenda störtade från lina, 73 år gammal, i Puerto Rico 1978

Så synd det skulle hända. Synd att det inte höll, 

tänkte Kalle stilla när han föll, 

Jag kan inte fatta, vad jag har gjort för fel. 

Var dojerna för glatta? Var linan alltför stel? 

Min fru har jag sett ramla, min dotter likaså. 

En son har jag sett famla efter linan i det blå. 

En måg har jag sett trilla och bäras bort på bår. 

En annan son föll illa och är lam sen sexton år. 

Jag tänker på all möda, vi alla lade ner. 

Nu är dom andra döda, och jag närmar mig alltmer. 

Vi tränade ju ständigt, så att vi dröp av svett. 

Så blev det så eländigt; vad var det som gick snett? 

Den frågan är en plåga, i detta sammanhang. 

Är svaret på min fråga, att vi saknade talang?! 

Vi skulle, som man borde, ha dansat lätt på tå 

på marken men det gjorde, vi inte - varför då? 

Tja, vi dansade på lina, högt över svalg och gap. 

En del sa: Ååå, så fina... och andra: Galenskap!!! 

I Puerto Ricos vimmel där slutar så mitt liv; 

jag gick emot en himmel men tog ett tanklöst kliv. 

För kvällen var så ljummen, och allting var så lätt. 

Jag gick där - över slummen, och allting kändes rätt.

Högt över mänskohopen, bland moln och fågelrop... 

- då väcktes jag av ropen från denna mänskohop.

Jag hörde luften vina. Jag föll utför ett stup 

och såg hur min gamle lina, försvann i rymdens djup.

Nå, allting har en ända - fast linan den har två 

- nångång ska det ju hända, att man ska sluta gå. 

Som sagt: allt har en ända; nu faller jag - men vart? 

tänkte Karl Wallenda, innan allt blev svart.

Stefan Demert