DRÖMMEN SOM KANTRADE

 

DRÖMMEN SOM KANTRADE

Barndom.

Vi lekte lekar.

Men året efter fann vi
att den senaste leken
förlorat sin lockelse.
Lust blev likgiltighet.

Gungorna blev hängande
med tomma sittbräden.

Vem gungar - småbarn kanske?

Fjolårets koja i syrensnåren
såg bara löjlig ut.

Sakta, metodiskt,
krympte undren till barnsligheter.

Det vanliga tog över.
Det etablerade visade
sitt nollställda ansikte.

Det stora äventyret
fick plats i en leksakslåda,
undanställd på vinden.

Alla de många hemligheterna
bleknade inför alla kalla fakta.

Det välvilliga samhället,
med alla dess utbasunerare,
som också glömt sina hemliga grottor
lade sina trygga armar
runt våra späda axlar
och viskade vänliga hänvisningar
i våra små utstående öron.

Till stillasittare och konsumenter
förvandlades stigfinnare och sakletare.
Kartan över ”Skattkammarön”
upplöstes i strandvattnet.

Men i leksakslådan på vinden
smids det planer
hur den hopknycklade
och bortkastade människan
ska kunna vecklas ut
och återvinnas.

Stefan Demert

DRÖMSPEL

 

DRÖMSPEL 

Framåt är dörrarna slutna.
Vi vet inte vad som ska ske.
Nu söker vi upp det förflutna, 
det är lättare för oss att se.

Vi klär oss i riddarkostymer,
i hjälmar och vikingalärft,
i vadmal och väldiga plymer 
och hyllar historien vi ärvt. 

Så - mitt i den ljuvaste friden,
då lövklädd står hassel och björk,
så vandrar vi bakåt till tiden
som allmänt betraktas som mörk.

Då tankar var skumma och krumma.
Man trodde på oknytt och skrock,
och folk som var udda och dumma
blev satta i stegel och stock.

I kolsvarta medeltidsmässor
stod kamp mellan Satan och Gud,
och munkar med rakade hjässor
skar kors i bespottades hud.

I tidens oändliga åker
vi frilägger skallar och ben.
För länge sen svunna epoker
förhäxar oss än med sitt sken. 

Om straff hördes mänskor berätta,
om synder och Guds hårda lag.
Men andra betvivlade detta
det var likadant som idag. 

Och mellan en man och en kvinna
fanns närhet och avstånd som här.
Förvånade skulle vi finna
– det var likadant som det är – ungefär.

Vad rörde sig i deras hjärnor
när natthimlen tänt sina bloss?
Kanhända de sjöng under stjärnor
och utförde drömspel om oss.

Stefan Demert

EFTER DUSCHEN

 

EFTER DUSCHEN 

Står jag som ett träd
efter en regnskur.

Det droppar

från mina grenar,
rinner längs min stam.
Lövkronan är våt.

Rötterna blöta.

Det var skönt med ett regn.

Nu är jag redo att ta emot
dagens fåglar och väsen.

Den envisa talgoxen.
Den förslagna kråkan.

Den bråkiga nötskrikan.

Den beskäftiga sparvflocken
ska tjattra ett tag

i mitt lövverk.

Kanske ekorren kommer förbi

– med sina mörka ögon.

Och tänk om falken rastar en stund
på min översta gren.

Allt är möjligt.

 

I dag tror jag

att jag ska låta
alla mina blommor slå ut.

Stefan Demert

EN FIN DAG

 

EN FIN DAG 

I gryningen,

när alla andra sover,
vaknar jag
och stiger försiktigt upp.

Försöker att inte frasa med sängkläderna.

Försöker barfota undvika
de alltid knarrande golvtiljorna.

Försöker öppna ytterdörren
utan att låset smäller.

Mänskorna andas lugnt omkring mig.

Endast hunden följer mina förehavanden
med växande iver.

Så smyger jag ut,
och hunden slinker med.

Den milda kylan i det daggiga gräset
vidarebefordras från fotsulorna

och uppåt, jag ryser lite
när jag kissar vid knuten.

Hunden letar sina luktställen.

Fårflocken på fältet nedanför slutar beta
och glor på mig: Där är en sån igen!

Var på er vakt! -

Jag behöver bara klia mig i skallen

för att fåren ska ta det som ett ont tecken
och störta bort.

Två tranor passerar över med vinande vingslag,
och ett gäng småsnackande korpar återvänder hem
efter midnattsmässan.

De försvinner bland granarna.

Hunden ser på mig: "Ska vi upp i skogen - ?"

men jag svarar: "Inte nu. Senare. Jag vill bara
smaka på dagen, ta en tugga och gå in i igen.”

Hunden slinker med mjukt mot benet.

 

Senare ska det bli morgonkaffe på verandatrappan

– med nattdräkter, uppkavlade byxben
och morgonspretande hårkalufser.

 

Det ser ut att bli en fin dag.

Stefan Demert

EN GAMMAL FILM

 

EN GAMMAL FILM 

I en gammal film på TV
bråkar Viveca Lindfors
och Edvin Adolfsson
med varandra.

Båda är döda nu,
men bråket fortsätter, 
och fler döda sluter upp 
och bråkar vidare.

Så ligger våra gamla bråk
kvar i tiden

i flimriga bilder,
låsta till varandra              
och länkade till oss
som med kedjor.

Rullar av film
i askar på hyllor 
i det stora hus
där allt liv finns samlat
och ropar på rättvisa.

Allt det gamla tonar bort
och ordet SLUT
dyker upp i rutan.

En röst meddelar:
"Nu följer nyheterna."

Kan det bli annat
än allt det gamla.

Stefan Demert

ENGAGEMANGET

 

ENGAGEMANGET 

Engagemanget kan förblinda
om det inte då och då
betraktas utifrån
av den engagerade själv. 

Kliv ur dig.
Gå runt och titta på dig. 

Bli inte förvånad
om du finner dig
vara din egen motsats.

Stefan Demert

FLASKPOSTEN

FLASKPOSTEN

Så följer dig ett trauma genom dina liv:
ur orsakerna föds det 
och reser sig
som havsvågen
till sin högsta punkt. 

Då slår redan ditt hjärta
mot strandstenarna.
Sargat.

Vågen bryter med ett skri.
Den sjunker. 
Den planar ut, sköljer upp över stranden 
och drar sig tillbaka
ut i havet
för att aldrig mer återkomma.

Bredvid dig i sanden
– där du sitter
och ser ut över havet
med hakan mot knäna
och armarna om smalbenen,
ligger insikten kvar.

Flaskan
med meddelandet.

Stefan Demert