STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Slå upp dina dörrar mitt hjärta,
låt kärleken lysa ut.
Det är en så underbar morgon
och vägen är utan slut.
Där väntar så många dagar
och nätter med stilla frid.
Avsked och möten väntar,
och vägen är utan tid.
Slå
upp dina dörrar mitt hjärta,
mot allting som väntar där.
Låt oss gå ut tillsammans
på vägen som alltid är.
Stefan Demert
Gamla visa sade:
"Man
måste lära sig konsten att dö
innan man kan lära sig leva”.
Vi ser på
livet
som något
privat och separat,
något som andas och pulserar
omgivet av mörker, död och intet.
Något som hela tiden hotas.
Så har vi
skapat myten om döden
som livets motsats.
Dödsannons
döden.
Vila i frid-döden.
Sörjd och
saknad-döden.
Far har
räckt ut handen-döden.
Hem till Jesus-döden.
Men även den
seglivade myten om döden
går mot sin fullständiga utplåning.
Jag tror inte på ett liv efter detta.
Jag tror inte på ett liv före detta.
Jag tror på ett liv.
Utan början,
utan slut,
som vi
ständigt befinner oss i,
alltid har befunnit oss i
och alltid ska befinna oss i.
Endast
formerna växlar.
Livet glider
ständigt vidare,
övergår, ändrar skepnad och karaktär.
Det söker sin egen förfining.
De
efterlevande ropar efter de bortgångna.
Men ingen är bortgången.
Frånvarande
ingen.
Vi har levt
så många liv
och dött så många gånger.
Och alltid överlevt.
Vi är
gårdagens levande döda
och framtidens ofödda barn.
Stefan Demert
Från tåget ser jag
en flock klippta får.
Nyklippta får
får mig alltid att tänka på
en skilsmässa.
Jag tog en gång en bild av några.
De stod
alldeles stilla i aprilsolen.
De verkade förlamade över
att ha förlorat
det som skyddat dem mot vinterns kyla.
Nästan
förolämpade.
Där tog jag också en bild av dig.
Du sitter i profil på
stenen
med huvudet stöttat mot handen,
och jag kan se nu efteråt
vad dina tankar kretsade omkring.
Jag ser dem flyga
ut och in ur bilden
som fåglar utan mål och näste.
I albumet ges möjlighet
att läsa
det som ännu inte hade skett
och det som skulle ske.
Och jag kan ana hur ditt hjärta värkte.
Att det som då
skulle komma att göra så
ont
nu har fått
så mjuka
kanter -
Tiden bäddar in med ull.
Det är en tröst för
människor och får.
Stefan Demert
En gång ska vi åter mötas
i sagan som saknar slut
och sitta igen vid elden
som aldrig har brunnit ut.
Och gnistor ska stiga i natten
mot himlens oändliga frid.
I världen finns inga avstånd.
I livet finns ingen tid.
Vi kommer till vårat möte
– som genom var sin dörr.
Då ska våra sånger ljuda
bland klipporna såsom förr.
Stefan Demert
Natten lösgjorde sig
ur trädkronorna.
Den lättade ur gräset,
släppte fästet längs bergssidorna.
Nu framträdde lägömmor, bon,
bebyggelse.
Bland skuggorna
lämnade den kvar posteringar,
vaktposter vid ljusets gränser
med sköldar av groblad
och spjut av timotej.
Och under varje vandrares fotsula
en exakt tilltagen storlek
mörker.
Stefan Demert
Jag hade alla ord i en hink.
Alla meningar.
I en stadig hink.
Tät och fin.
Plötsligt snubblade jag
och tappade hinken
så alla ord föll ur.
Jag föll på knä
och rafsade och föste
och skrapade och rev
för att få ihop
alla ord igen
och lägga tillbaka
dem i hinken…
Hag jade ella ird
i en honk.
