CivilisaTON

Det hände sig så att från staden jag drog 

och bosatte mig i den susande skog.

Där skulle jag lyssna till fåglarnas låt,
fjärran från storstadens skrammel av plåt.

Jag trodde mig avskild från tätortens län 
och andades djupt ibland alar och rönn.

Då nåddes jag tvärt av ett välbekant skrän
över den stilla och kvällsblanka sjön.

Bofinken tystnade. Koltrasten dog.

Det blev alldeles stumt i den susande skog.
Och det enda som hördes bland berg och i dal
var glassbilens kom-och-köp-glass-signal.

Stefan Demert

DANS I AUGUSTI

Ensam.

Morgondopp med någon i tankarna:

glesa vasstrån

rör sig i svag vind
Ljudlös sensommardans
ett två tre böj

ett två tre tillbaka
Jag gulnar

och du följer
Nu viker vi oss
mot varandra

så isär

ut från land in mot land
Lyssna inte på syrsorna
Se inte på sländorna
Följ bara vinden

In mot land ut från land
Låt oss dansa innan isen,
så länge de på spegelytan
tysta reflexerna följer.
Dimma.

Långt bort: mistluren.

Den stora båten
kommer allt närmare.

Stefan Demert

DE ANONYMA

Från fönsterbordet 

vid vägkorsningen
i den stora staden

ser jag människor vandra

i olika riktningar,
beslutsamma eller dröjande,
målmedvetna eller tveksamma.
Min tanke frammanar bilden
av ett välbekant. och stilla lantställe,

och människorna jag ser
blir marginella,
en omkrets kring en kärna,
för mig likgiltiga.

Hellre vadar jag

på tankens gröna ängar
och låter larmet dränkas
av vindens gång i träden
och fågelrop och tystnad.
Så skapar jag en lögn,
ett skydd mot världen,
för kärnan finns just nu
vid bordet där jag sitter.
Den anonyma massa som passerar
är mina bröder och systrar.

Och att det är så skulle jag upptäcka
om jag hamnade på tu man hand
med var och en av dem!

I var och en skulle jag kunna spegla mig,
och i vars och ens öde skulle jag kunna
känna igen mig.

Stefan Demert

DE LEVANDE SKUGGORNA

Ser ni inte skuggorna.

Ser ni inte dessa bleka ljus
som rör sig vid vår sida.

Hör ni inte rösterna

från dem som levt och ännu lever,
som i vår närhet rör sig,

som viskar våra namn

och ropar sina egna,

som trevar rådvilla som vi

bland tidens draperier, varats slöjor,
som letar svar i strandens glesa gräs,
som borrar efter klarhet

bland dynerna av sand
och spejar efter vågor

vaggande ett bud, ett ord
bland vrakgodset i tången,
som liksom vi vill se

hur horisontens linje

bryts av skepp, djupt gående,
vid andra stränder lastade,
mot våra öar stävande.

Hör ni inte sångerna ur barken,
tonerna ur stenen, mumlet
under rötterna.

Ser ni inte speglarna bland träden,
hur ljuset hastar mellan stammarna,
studsar mellan alla utåtvända ytor
och fäster sina krokar i vårt öga,
bedrar oss med det synliga 

och lurar oss att glömma

hur mörkret löper vid dess sida
med alla inåtvända ytor

som sin uppgift;
oskiljaktiga de två,
varandras drängar
och varandras herrar.

Ser ni inte hur en del
färdas över ljusa gläntor,
hur andra vandrar

genom skuggig skog

– och hur de möts, och skiljs
och byter väg och mål
och speglar med varandra.

Ser ni inte bröderna.
Hör ni inte systrarna.
Alla våra syskon

som följer oss i spåren

och kommer oss till mötes
med spår för oss att följa.

Stefan Demert

DE MINSTAS OMBUD

I morse när jag drack kaffe
invid den vita syrenen

fick jag plötsligt se
Harry Martinson.

Han satt gränsle
över en trollslända
och vinkade med en
mycket liten lampa.

Han skulle in
och undersöka skuggvärlden
bland alla de många gräsen.
Skal blänkte djupt där inne.
Små vingar lyste. Och ögon.

I en låg portal av rödvensgräs

togs han emot av harkrank
och lockespindel.

En citronfjäril

hissade genast flagg
att nu var han här.

Jag såg hans ryggtavla
upplösas och försvinna
in i grottan av gräs.

Stefan Demert