DE ANONYMA

Från fönsterbordet 

vid vägkorsningen
i den stora staden

ser jag människor vandra

i olika riktningar,
beslutsamma eller dröjande,
målmedvetna eller tveksamma.
Min tanke frammanar bilden
av ett välbekant. och stilla lantställe,

och människorna jag ser
blir marginella,
en omkrets kring en kärna,
för mig likgiltiga.

Hellre vadar jag

på tankens gröna ängar
och låter larmet dränkas
av vindens gång i träden
och fågelrop och tystnad.
Så skapar jag en lögn,
ett skydd mot världen,
för kärnan finns just nu
vid bordet där jag sitter.
Den anonyma massa som passerar
är mina bröder och systrar.

Och att det är så skulle jag upptäcka
om jag hamnade på tu man hand
med var och en av dem!

I var och en skulle jag kunna spegla mig,
och i vars och ens öde skulle jag kunna
känna igen mig.

Stefan Demert