DE LEVANDE SKUGGORNA

Ser ni inte skuggorna.

Ser ni inte dessa bleka ljus
som rör sig vid vår sida.

Hör ni inte rösterna

från dem som levt och ännu lever,
som i vår närhet rör sig,

som viskar våra namn

och ropar sina egna,

som trevar rådvilla som vi

bland tidens draperier, varats slöjor,
som letar svar i strandens glesa gräs,
som borrar efter klarhet

bland dynerna av sand
och spejar efter vågor

vaggande ett bud, ett ord
bland vrakgodset i tången,
som liksom vi vill se

hur horisontens linje

bryts av skepp, djupt gående,
vid andra stränder lastade,
mot våra öar stävande.

Hör ni inte sångerna ur barken,
tonerna ur stenen, mumlet
under rötterna.

Ser ni inte speglarna bland träden,
hur ljuset hastar mellan stammarna,
studsar mellan alla utåtvända ytor
och fäster sina krokar i vårt öga,
bedrar oss med det synliga 

och lurar oss att glömma

hur mörkret löper vid dess sida
med alla inåtvända ytor

som sin uppgift;
oskiljaktiga de två,
varandras drängar
och varandras herrar.

Ser ni inte hur en del
färdas över ljusa gläntor,
hur andra vandrar

genom skuggig skog

– och hur de möts, och skiljs
och byter väg och mål
och speglar med varandra.

Ser ni inte bröderna.
Hör ni inte systrarna.
Alla våra syskon

som följer oss i spåren

och kommer oss till mötes
med spår för oss att följa.

Stefan Demert