BAKOM HIMLEN

Du står vid ett träd.

Bakom den knoppbärande grenen ser du himlen.

Bakom samma, efter en tid, lövklädda, grönskande gren
skymtar himlen.

Bakom den småningom våta, lövfällande grenen syns himlen.

Bakom samma nu frostpudrade och snötäckta gren - himlen.

Och bakom himlen,

på andra sidan trädet väntar du

på dig själv, på solkatten
som irrar på jorden.

Stefan Demert

BARA

 Med människan föddes lögnen.

Innan dess
var allting sant.

Lögnen har
tusen förklädnader.

Sanningen har
bara sitt ansikte.

Sitt bara ansikte.

Stefan Demert

BERÄTTA

  

Berätta för mig om jag lever.

Jag har större tilltro
till din uppfattning än min egen.

Du som ser mig varje dag: Lever jag?

Är jag en skugga?
Talar jag till dig

– tilltalar jag dig?

Vad tänker du när du ser mig
och hör min röst?

Är jag bortom räddning?

Berätta för mig om jag lever.

Jag vill så gärna tro det.

Stefan Demert

BEVIS

  

Det du nu talar om.

Har du några bevis för detta?

Ja, det har jag.

Problemet är

att jag saknar bevis
för dessa bevis.

Stefan Demert

BIFFKORNA

I kvällssolen ser jag biffkorna.

De har lagt sig ner. Ett trettiotal djur.

Då fångar ögonblickets ro och stillhet.

Käkarna rör sig. Öronen klipper.

Huvudena är stilla, vända åt olika håll.

Vita pannor och mular. Bruna ryggar.

De har ännu några veckors frist.

Gräset ger dem föda och viloplats.

Hornen pekar mot himlen.

Uppåt som slaktkrokar.

Hur kan de ligga så lugnt i hagen.

Inte för att de är ovetande om sitt öde.

De vet. På något sätt vet de.

Så varför oroas i förtid, kanske de tänker.
Den fjärran dagen är ett blad på floden.

Det kommer flytande, det är förvisst.
Men ingen vet var trädet står, som fällde det,
vid vilken krök av floden det växer.

Så varför oroas.
Låt oss vara stilla tillsammans.
Kvällen är fridfull.

Detta är att veta
och att ändå leva utan fruktan.

Att idissla stundens gräs
på tidens oändliga äng.

Stefan Demert

BLINDFÖNSTER

BLINDFÖNSTER

Allt är genomskinligt. Huset där duvan bor.

Ekens hundraåriga bark. Berget på andra sidan viken.

Bilderna upprätthåller bara sitt sken
inför en betraktare, som själv är genomskådad:
ett fönster genom vilket bilder passerar.

Jag känner frändskap med de ordlösa träden.
Med de nästan stumma bergen;
de viskar ett ord vart tusende år. Ingen har hört det.

Molnens tystnad inger respekt.

Paddans ögon talar stumt genom starrgräset.

Och när morkullan drar sina ljudande ritsar
över kvällshimlen är min bandspelare trasig.

Tystnad och genomskinlighet.

Det är bara husets fönster ingen kan se igenom.

Det fanns en gång en målare. Han målade bara blindfönster.

Sedan lät han människorna befolka husen.
Ordlöshet, Det genomskinliga!

Efter dessa två ting sträcker sig vår strävan.
De finns bakom målarens blindfönster.

Vårt hem ligger utanför våra hus
och hitom våra fem sinnen.

Men när publiken lämnat tältet
och alla ljus släckts ner,

kommer trapetskonstnären att i mörkret
fortsätta att öva sin pendelrörelse.

Och en vacker dag får vi inbjudningskorten
till en helt ny föreställning.

Med ny genomskinlighet och nya blindfönster.
En kvällshimmel ännu inte delad av morkullans flykt.

Nya språk ska ösas upp ur brunnen
och fördelas bland de ordlösa.

Stefan Demert