BLINDFÖNSTER

BLINDFÖNSTER

Allt är genomskinligt. Huset där duvan bor.

Ekens hundraåriga bark. Berget på andra sidan viken.

Bilderna upprätthåller bara sitt sken
inför en betraktare, som själv är genomskådad:
ett fönster genom vilket bilder passerar.

Jag känner frändskap med de ordlösa träden.
Med de nästan stumma bergen;
de viskar ett ord vart tusende år. Ingen har hört det.

Molnens tystnad inger respekt.

Paddans ögon talar stumt genom starrgräset.

Och när morkullan drar sina ljudande ritsar
över kvällshimlen är min bandspelare trasig.

Tystnad och genomskinlighet.

Det är bara husets fönster ingen kan se igenom.

Det fanns en gång en målare. Han målade bara blindfönster.

Sedan lät han människorna befolka husen.
Ordlöshet, Det genomskinliga!

Efter dessa två ting sträcker sig vår strävan.
De finns bakom målarens blindfönster.

Vårt hem ligger utanför våra hus
och hitom våra fem sinnen.

Men när publiken lämnat tältet
och alla ljus släckts ner,

kommer trapetskonstnären att i mörkret
fortsätta att öva sin pendelrörelse.

Och en vacker dag får vi inbjudningskorten
till en helt ny föreställning.

Med ny genomskinlighet och nya blindfönster.
En kvällshimmel ännu inte delad av morkullans flykt.

Nya språk ska ösas upp ur brunnen
och fördelas bland de ordlösa.

Stefan Demert