BIFFKORNA

I kvällssolen ser jag biffkorna.

De har lagt sig ner. Ett trettiotal djur.

Då fångar ögonblickets ro och stillhet.

Käkarna rör sig. Öronen klipper.

Huvudena är stilla, vända åt olika håll.

Vita pannor och mular. Bruna ryggar.

De har ännu några veckors frist.

Gräset ger dem föda och viloplats.

Hornen pekar mot himlen.

Uppåt som slaktkrokar.

Hur kan de ligga så lugnt i hagen.

Inte för att de är ovetande om sitt öde.

De vet. På något sätt vet de.

Så varför oroas i förtid, kanske de tänker.
Den fjärran dagen är ett blad på floden.

Det kommer flytande, det är förvisst.
Men ingen vet var trädet står, som fällde det,
vid vilken krök av floden det växer.

Så varför oroas.
Låt oss vara stilla tillsammans.
Kvällen är fridfull.

Detta är att veta
och att ändå leva utan fruktan.

Att idissla stundens gräs
på tidens oändliga äng.

Stefan Demert