DE SLANTAR JAG ÄGER

DE SLANTAR JAG ÄGER

De slantar jag äger gör mig ej rik, ej fattig
Jag äger ej jorden, ej himlen.
Ägs ej av jorden, av himlen.
Blott skiftningen äger mig
som jag äger skiftningen.
De slantar jag äger är skiftningens grunder.

Är mörkret, är ljuset.
Är solen som dansar runt hörnet
i handen, min slutna.
Är månen som speglas i ljuset
i handen, min öppna.

Så enkelt är det.
Enkelt, som när gryningens lykttändare
ger blommor och stenar ljus.
Som när skymningens vänliga gumma
vandrar i gräset och baddar den heta marken.

De slantar jag äger gör mig ej vis, blott frågvis.

Skrattet och gråten känner jag till.
Men leendet känner jag.

Stefan Demert

DEMASKERING

DEMASKERING

En maskerad. Där golv är golv, ett säkert
underlag för lystna fötters lek.

Där vägg är vägg och lampans plikt är ljus.
Där varje hand är gjord att gripa stunden.
Där det är lag, att bära mask.

Men plötsligt demaskering sker.
God afton, fula mask. Vad döljer ni?
En vägg är hav. Ett golv är luft.

Blinda famlar malarna i salen;

Vem har släckt vårt ljus! Jag är så ensam.

Vem kunde tro att vita ängeln där,
med vita liljor i sin famn,
var svart och fruktansvärd inunder?

Vem kunde tro, att skräcken fanns så nära glädjen?
God afton, sanna mask. Du är för obarmhärtig.

Jag älskar dig. Nu kan jag inte ljuga.

Se på grevinnan där, som nyss för hovet nigit.

Vem kunde tro, att hon, som utstuderat
med lornjetten svängde, och som villigt
lät sin stora barm, så vågat dekolleterad,
av salens alla män beundras,
var blott ett barn?

En liten flicka klädd i sjömansklänning
och höga kängor, knäppta upp till knät.

En liten flicka, gråtande på trädgårdsgången,
sökande sin gula boll.

Du är för obarmhärtig.

Att mannen där, som pratade så mycket,
och givmilt strödde dunkar i vår rygg,
egentligen var stum.

Att bygdens sköka var en vacker ängel.
Att han som konstruerade en bomb,

vars verkningar var oerhörda,
var barnsligt rädd för knallpulver.

Stefan Demert

DEN ENSAMMA BONDEN

DEN ENSAMMA BONDEN

Någonstans har jag en skörd att bärga,
innan detta liv är tömt på nektar,
innan jag kan stiga på den färja
som för mig vidare i illusionen;

då skiftar ljuset, då förändras tonen,
och nya dofter förs av nya fläktar.

Men fast jag vet att livet är ett flöde
där var och en tar hem den egna sådden,
att inget skapat undkommer sitt öde,

så är det ändå svårt att skiljas ifrån vänner

- när natten svalnar ner den sol som bränner,
och jorden omsluter den nya brådden.

Jag sjunger tröst för mig – och kanske andra:
vi ses igen, men inte som vi anat;

ty var och en har fått sin väg att vandra
dithän där allting man sig själv förlåter
och lägger av sitt dok - då ses vi åter
och får ta del av vad vi själva danat.

Då möts vi alla under jätteträdet.

Men innan dess har jag en skörd att bärga,
ett sista svärd att hamra ut på städet

– att brukas mot mig själv i slutduellen;

när den är över, och det släcks för kvällen:

– till rosten överlämnar jag min värja.

Stefan Demert

DEN ESOTERISKA VÄGEN

DEN ESOTERISKA VÄGEN 

Den esoteriska vägen är svår att gå.

Den öppnar sig framför sökaren och säger:
Här har du mig, den väg du sökt.

Välj själv; du kan beträda mig eller vika av
i en annan riktning.
Väljer du en annan riktning,
kommer du senare att åter stöta på mig;
jag pockar på alla vandrares uppmärksamhet,
jag drar alla vandrare till mig. Förr eller senare.

Men när du väljer att beträda mig finns ingen återvändo;
du blir tvungen att offra det du ser och känner till
för att vinna kunskap om något varom du ingenting vet.
Det valet kan verka lätt; varför söka något diffust?

Men för sökaren uppstår en konflikt;
graden av insikt och viljan till vetskap om varat avgör valet.
Viljan till osjälviskhet likaså.

En dag står du vid skiljevägen.

Den du vistas på vill hålla dig kvar.

Den nya vägen leder in i dunklet.

Det är en ensam väg, som väntar
på en ensam vandrare.

Men den leder till gemenskap med allt skapat.

Sätt din fot på vägen.

Känn hur marken skälver under dig av längtan
att få bära dig en bit av sträckan.
Till nästa skiljeväg.

Stefan Demert

DEN LEVANDE MYTEN

DEN LEVANDE MYTEN

Man talar om det sjunkna Atlantis.
En sagovärld i djupen. En myt.

Men tiden för Atlantidernas fall
var hård och verklig; det var
en eras sammanbrott, en omdaning.

Förr tände man varnande eldar
på klipporna längs kusten
när fienden nalkades sjövägen.

I dag avslöjar radarn fientligt flyg och flotta.

Men hur gör vi
när fienden nalkas inifrån.

Vi är plötsligt tillfångatagna
utan att vi kunde tolka radarns utslag
eller såg några eldar på bergen.

Rättegången lär bli en fars:
för några måste ju få skulden!

– och massan tvår som vanligt sina händer.
Domaren kommer insvepande i sin förrädarkappa
följd av bisittande nämndemannaförrädare.

Den förrädiska publiken snyter sig och hostar,
och sneglar och blänger när förrädarna förs in i salen.

Åklagarförrädaren och försvarsförrädaren
plockar med sina falska papper, och utanför
väntar förrädarvittnena på att få komma in
och svära falskt på Bibeln och ljuga salen full.

På domarbordet ligger lagboken.
Den väger sju tusen ton.
Varje sida är ett isflak.
Ute på klipporna
tas de otända eldarna
omhand av nattmörkret.

Atlantis höjer sig ur djupen
som en jättelik spegel.

Stefan Demert