DEMASKERING

DEMASKERING

En maskerad. Där golv är golv, ett säkert
underlag för lystna fötters lek.

Där vägg är vägg och lampans plikt är ljus.
Där varje hand är gjord att gripa stunden.
Där det är lag, att bära mask.

Men plötsligt demaskering sker.
God afton, fula mask. Vad döljer ni?
En vägg är hav. Ett golv är luft.

Blinda famlar malarna i salen;

Vem har släckt vårt ljus! Jag är så ensam.

Vem kunde tro att vita ängeln där,
med vita liljor i sin famn,
var svart och fruktansvärd inunder?

Vem kunde tro, att skräcken fanns så nära glädjen?
God afton, sanna mask. Du är för obarmhärtig.

Jag älskar dig. Nu kan jag inte ljuga.

Se på grevinnan där, som nyss för hovet nigit.

Vem kunde tro, att hon, som utstuderat
med lornjetten svängde, och som villigt
lät sin stora barm, så vågat dekolleterad,
av salens alla män beundras,
var blott ett barn?

En liten flicka klädd i sjömansklänning
och höga kängor, knäppta upp till knät.

En liten flicka, gråtande på trädgårdsgången,
sökande sin gula boll.

Du är för obarmhärtig.

Att mannen där, som pratade så mycket,
och givmilt strödde dunkar i vår rygg,
egentligen var stum.

Att bygdens sköka var en vacker ängel.
Att han som konstruerade en bomb,

vars verkningar var oerhörda,
var barnsligt rädd för knallpulver.

Stefan Demert